Samtalet med Peter Lindroth, ordförande i de små kommunernas intresseorganisation SmåKom, handlar i stor utsträckning om att vända matchen. Att en landsbygd som försvagats ska komma igen och det i ny skepnad och med nya förutsättningar. Och enligt Peter ska det inte ske på någons bekostnad, utan hela Sverige har nytta av ett land som lever på alla håll och kanter.
Resan börjar här. I militärstaden Karlsborg, känd för sin fästning som byggdes under större delen av 1800-talet för att vara en viktig del av försvarssystemet. Karlsborg skulle få en speciell roll om kriget skulle bryta ut. Som Sveriges reservhuvudstad skulle regering, riksdag och guldreserv flyttas hit. Men vår föränderliga värld ville annat och fästningen lades ned 1925. Men samhället lades inte ned. Försvarsverksamheten omformades och har fortfarande betydande verksamhet i regionen.
Men precis som så många svenska kommuner brottas man med urbanisering och en allt större andel äldre invånare. Med det följer att försörjningskvoten, det vill säga hur många i yrkesverksam ålder som ska försörja resten av befolkningen, blir alltmer nedslående. En siffra över 1 betyder att det är fler personer i åldrarna 0–19 och 65+, än vad det är i gruppen 20–64. Rätt många glesbygdskommuner har en försörjningskvot på drygt 0,85, medan ett antal storstads- kommuner ligger på ungefär 0,50.
Det finns så många förutfattade meningar om landsbygden. Det vimlar också av ’det-här-hade-jag-inte-en-aning-om-uppenbarelser’. Här måste vi som bor på landet bli bättre att kommunicera.
Nu är ju inte Karlsborg någon glesbygdskommun, men utvecklingen gäller även landsbygdskommuner. Allt färre försörjer allt fler. Dialog möter Peter Lindroth för att tala om villkor och verklighet för Sveriges små kommuner. Peter borde veta. Själv är han kommunalråd i Karlsborg sedan 2006 och ordförande i SmåKom, intresseorganisation och nätverk för små kommuner. Och det är många av Sveriges 290 kommuner som är små. Just nu har SmåKom ett sjuttiotal medlemmar. Var går gränsen för att kallas liten kommun? Drygt etthundra av Sveriges kommuner har färre än 11 000 invånare, vilket är en ungefärlig gräns för att bli medlem i SmåKom. Den största medlemmen har 14 000 invånare, vilket betyder att alla kommuner som upplever nytta av SmåKoms nätverk är välkomna som medlemmar.
Hur många svenskar bor på landsbygden? ”Det beror på hur man räknar”, säger Peter Lindroth. ”Jag brukar säga en miljon, medan andra säger fler”. (Se separat faktaruta.)
Oavsett vilken definition man väljer av stad och landsbygd, är gruppen människor som bor på landet stor, men marginaliserad, menar Peter. Ett bekymmer är att den bild som kommuniceras av landsbygden ofta är onyanserad och otillräcklig. De senaste tio åren har till exempel antalet artiklar i rikstidningen Dagens Nyheter om landsbygden nästan halverats. ”Färre inslag gör att bilden krymper och förenklas. Själv försöker jag när det är möjligt att bjuda in journalister att besöka oss på plats. Då kan de själva bilda sig en uppfattning om verkligheten, vilket ofta bidrar till en mer nyanserad rapportering.
I samtal med politiker från små kommuner, inte minst i glesbygd, framkommer ofta att fördomar är ett stort problem i kommunikationen med omvärlden. I journalisten Po Tidholms TV-trilogi ”Resten av Sverige” nämns att många storstadsbor uppfattar landsbygden som rekreationsyta med en förväntan om att tiden ska stå stilla på landet. Statsminister Stefan Löfvén säger i samma programserie att man inte känner till varandras verkligheter. Peter Lindroth håller med.
– Det finns så många förutfattade meningar om landsbygden. Det vimlar också av ”det-här- hade-jag-inte-en-aning-om-uppenbarelser”. Här måste vi som bor på landet bli bättre att kommunicera.
Den förändrade mediesituationen med en snabb förflyttning från traditionella papperstidningar till digitala medier har bidragit till att både lokala medier och lokalredaktioner har försvunnit. Mellan 2004 och 2014 har mer än en tredjedel av tidningarnas lokalredaktioner lagts ned. En effekt är att färre nyheter produceras lokalt. Historiskt har lokala medier haft ett starkt samspel med civilsamhället.
Vissa områden i Sverige saknar i dag helt regelbunden mediebevakning. I Ockelbo har tomrummet efter journalistik inneburit att kommunens informatör tagit på sig rollen att bevaka lokalnyheter. Situationen upplever Peter som bekymmersam.
– Medierna är en oerhört viktig beståndsdel i ett demokratiskt samhälle. Deras granskning av makten är oerhört viktig. Det är inte enbart de traditionella papperstidningarna som har retirerat. Det är liknande problem med etermedier som lokalradio och lokala TV-stationer.
Alle man på däck!
Peter saknar den allmänna mobiliseringen inför landsbygdens problem. Det borde vara ”alle man på däck!”. Frågan diskuteras inte tillräckligt bland politiker och tjänstemän i riksdag, regioner, kommuner och intresseorganisationen Sveriges Kommuner och Landsting (SKL). Och i den sistnämnda organisationen där Peter sitter i styrelsen konstaterar han att av 21 ordinarie och 21 ersättare, är det bara två personer som företräder mindre kommuner. Jag ser samma mönster i riksdagen, där allt fler ledamöter har sina rötter i de stora kommunerna. Tendensen finns även i regionala sammanhang.
Världshistorien är full av epoker som tycks vara begränsade i tid; antiken, romarriket, bondesamhället, industrialismen och så vidare.
Är den klassiska svenska landsbygden en tidsepok som går mot sitt slut?
– Ja, det får vi hoppas. Att treva efter en återställningsknapp för att hitta tillbaka till någon romantiserad landsbygd som är museum och rekreationsort för stadsbor är inget sträva efter. Det handlar i stället om en modern landsbygd som balanserar livskvalitet med funktion.
En funktion som Peter menar är helt avgörande är serviceutbudet. Stora delar av samhällsbärande verksamheter som post, bank, arbetsförmedling, polis med mera retirerar från tidigare positioner där de var spridda över hela landet, till att i många fall enbart finnas i de större städerna. I Gullspångs kommun, till exempel, lades det sista bankkontoret ned i november 2016.
– Ofta faller inte en trakt samman i och med att en tjänst läggs ned eller flyttas. Det allvarligaste är att handlingen markerar att ”vi tror inte längre på den här bygden”. Den känslan kostar enormt mycket och kan bidra till att en bygd på sikt vittrar sönder.
Peter Lindroth menar att det finns oerhört mycket att göra när det gäller samordning av myndigheters serviceutbud på en ort. Det handlar inte enbart om fysisk plats, utan om en ny syn på gränsöverskridande samarbete.
Samhällsservice har inte bara blivit svagare. Sedan omregleringen 2009 har antalet apotek i Sverige ökat med 40 procent. För 99 procent av Sveriges befolkning är restiden mindre än 20 minuter till närmaste apotek. Vissa receptfria läkemedel säljs också via servicehandel och bensinstationer. En ökad satsning på e-handel kommer att förbättra tillgängligheten ytterligare.
Ser du att detta goda exempel kan smitta av sig?
– Absolut. Det gäller att hitta nya vägar när förutsättningar förändras. Digitalisering ger stora möjligheter, samtidigt som den i alla sammanhang varken kan eller bör ersätta mänsklig kontakt.
Om man ser bio som en slags samhällsservice, åtminstone som en social mötesplats, så har ju många biografer försvunnit från landsbygden. Digitaliseringstekniken har fört med sig att mindre biografer inte längre behöver vänta veckovis på att få en kopia. Detta applåderar Peter.
– Jag betraktar bio som något av en institution. En kommun utan biograf är en utarmad kommun. I sammanhanget tänker jag på norrlandskommunen Åsele med ungefär 2 800 invånare. Via sin biograf direktsänder de konserter av världsklass från Metropolitan Opera i New York. Ofta med fullsatta hus!
”Unga vill bo där det är roligt att bo.”
Lennart Ekmark, legendarisk IKEA-medarbetare som formulerade begreppet demokratisk design, har vid ett tillfälle sagt att det inte behövs avancerade utredningar för att fastställa var unga människor vill bo. Den enkla sanningen är att ”unga vill bo där det är roligt att bo”. Roligt att bo är det väl där det finns utvecklingsmöjligheter, jobb och där det händer saker.
Hur ska landsbygden matcha städernas attraktionskraft?
– Spontant är mitt svar ”mission impossible”. Samtidigt är attraktion något som förändras hos människan över tid beroende på livssituation. För mig handlar landsbygd-storstad inte om en tävling där den ena i slutet står som vinnare och den andre som förlorare, utan om att hitta en balans där hela Sverige med dess olikheter kan leva.
Ett helt avgörande argument för en hållbar landsbygd är livskvaliteten. Och den handlar inte enbart om natur, utan om till exempel småskalighet och vad i livet man värderar. Apropå småskalighet så märker jag som kommunalråd av den på ett mycket påtagligt sätt. Varje dag när jag cyklar till jobbet, så möter jag mängder av kommuninvånare. Möten på cykeln, promenader och i livsmedelsaffären ger många tillfällen till samtal.
Nästan femtio av Sveriges 290 kommuner har färre än 8 000 invånare. Tror du på att denna storlek fungerar för att leverera välfärd enligt de kommunala ansvarsuppgifterna i framtiden?
– Det är fel att stirra sig blind på antalet invånare. Väsentligt viktigare är det att se på andra förutsättningar som till exempel andelen äldre, skattekraft, näringsliv och kommunikationer.
Finns det en rädsla hos de mindre kommunerna att tala om sammanslagningar och effektiviseringar som till exempel får effekten att antalet politiker – och därmed den egna makten minskar?
– Jag har faktiskt aldrig upplevt viljan att värna om en liten kommun som en maktfråga. Sammanslagningar är inget standardrecept, eftersom dessa inte minskar de geografiska avstånden. Grundproblemet ligger inte i att många svenska kommuner är små, utan att de samtidigt är för stora!
Peters kommunalrådskollega i Arjeplog, Britta Flinkfeldt Jansson, har på ett seminarium om kommunernas framtid berättat att om hennes hemkommun samt Sorsele och Arvidsjaur i ett tankeexperiment slås ihop, så skulle dessa tre få samma areal som Sveriges 105 till ytan minsta kommuner.
”Grundproblemet ligger inte i att många svenska kommuner är små, utan att de samtidigt är för stora!”
När det gäller digital infrastruktur så finns det fortfarande stora skillnader i Sverige. I ett antal områden i Norrlands inland, Småland och norra Skåne har färre än 30 procent av befolkningen tillgång till bredband med 100 Mbit/s, vilket är en norm för snabbt bredband. I december 2016 presenterade digitaliseringsminister Peter Eriksson en regeringsstrategi med målet att hela Sverige ska ha tillgång till snabbt bredband senast år 2025. Den tidigare strategin från 2009 hade målet att minst 90 procent av alla hushåll och företag skulle ha tillgång till snabbt bredband år 2020. Denna händelseutveckling välkomnas av Peter Lindroth.
– Obegripligt med en strategi som medger att endast 90 procent av invånarna har tillgång till bra bredbandslösning. Effekten skulle ju bli att nästan en miljon av tio miljoner invånare skulle stå utan ett effektivt bredband. Det rimmar mycket illa med en ambition att hela Sverige ska leva. Nu ser vi fram mot leveransen!
Distansarbete ökar i Sverige, och storstäder och förortskommuner dominerar. Där har nästan hälften möjlighet att jobba utanför arbetsplatsen. Var tredje man och var fjärde kvinna gör det. Sex av tio arbetsgivare med högutbildad personal och tjänsteinriktning har anställda som arbetar på distans.
Är distansarbete förunnat städerna som en följd av att utbildningsnivån är högre?
– Så kan det vara. En delförklaring kan också vara att distansarbete fungerar i större utsträckning för tjänsteföretag.
Anna Araskog, en av cheferna på Arbetsförmedlingen i Stockholm, menar att det är mycket enklare att hitta duktiga medarbetare som stannar längre när man har möjlighet att rekrytera på andra orter än i Stockholm. Hon har en poäng i resonemanget menar Peter, som här ser ett stänk av vidgade arbetsmarknadsregioner. Och därmed är samtalet inne på förutsättningar för förstorade arbetsmarknadsregioner.
I dag pendlar en tredjedel av alla Sveriges förvärvsarbetande. Ungefär hälften av dessa har relativt korta pendlingsavstånd på mindre än fem kilometer. Alla har inte arbetsuppgifter som kan utföras på distans. Speciellt gäller det okvalificerade arbeten.
Ett av era projekt är Oslo–Stockholm 2.55 med syfte att minska restiden mellan de två huvudstäderna till mindre än tre timmar. Grundtanken är inte att skapa ett höghastighetståg, utan att utveckla en väl fungerande järnvägsförbindelse där kapaciteten på befintlig järnväg nyttjas i kombination med att vissa sträckor kompletteras. Skulle detta projekt bli verklighet, skulle arbetsmarknadsregionerna förändras i ett slag.
Hur betydelsefull är utvecklad infrastruktur för att hela Sverige ska leva?
– Den är förstås viktig. Samtidigt är det viktigt att förstå att snabbare tågförbindelser oftast innebär färre stopp. Och de som påverkas är de mindre orterna längs med sträckningen.
Men är det inte okej att ta sig till exempel Karlstad en kortare sträcka med bil, för att sedan fortsätta resan med tåg och få en sammanlagd restid som är avsevärt kortare?
– Det kan ligga något i det. Samtidigt måste den oerhörda investeringskostnaden som måste till för att spara ett antal minuter vägas mot andra investeringar, till exempel i vägnätet. För mig är ett fungerande järnvägssystem med pålitliga tidtabeller mycket mer värdefullt än höghastighetståg. Av Sveriges ungefär 4,3 miljoner hushåll är fyra av tio ensamhushåll. Ett antal som bara ökar, vilket gör Sverige till det land i världen med mest ensamhushåll i förhållande till folkmängden. Är detta en effekt av urbaniseringen eller vad? Är det skillnad mellan stad och land?
”En av mina favoritfrågor när jag möter affärsbanker är ’hur stora kreditförluster gör ni på era företag på landsbygden?’ Då brukar jag inte få något svar.”
– Min uppfattning är att de sociala banden är starkare på landsbygden. I många fall finns också en stark vilja att vara lojal med sina löften. En av mina favoritfrågor när jag möter affärsbanker är ’hur stora kreditförluster gör ni på era företag på landsbygden?’ Då brukar jag inte få något svar. Som borgerlig vigselförrättare får jag också personliga bekräftelser på den statistisk som visar att äktenskapen varar betydligt längre på landsbygden.
Peter har rätt. I vissa norrlandslän varar giftermålen upp till 30 år, medan de i Stockholm i snitt är 19 år långa.
I tio av Sveriges kommuner står ett enskilt företag för 50 procent av lönesumman i det privata näringslivet. Flera av dessa företag är exportintensiva och påverkas i hög utsträckning av världsmarknaden.
Hur minskar man sårbarheten i dessa kommuner? Hur kan man hantera en nedläggning?
– Här är det viktigt att ha en plan B. Och allt behöver inte handla om expansion eller ens om att behålla ett nuläge. Ett scenario med 1 000 färre invånare än tidigare tvingar oss att tänka nytt och annorlunda. Jag tror att det är viktigt att förstå att om en stor arbetsgivare försvinner, så behöver den nödvändigtvis inte ersättas av en lika stor. Många gånger är det bättre med många små. Det kan vara en mödosammare väg, men ger väsentligt bättre riskspridning.
Skillnaderna i kommunernas ekonomiska förutsättningar ökar. Under perioden 2005 till 2013 ökade lönesumman i till exempel Melleruds kommun med 0,6 procent samtidigt som motsvarande ökning i Sundbybergs kommun var 45,5 procent. Den totala lönesumman påverkar både köpkraften och skatteunderlaget, varav det sistnämnda förstås är mycket betydelsefullt för kommunernas framtid. Samtidigt menar Peter Lindroth att lönesumman måste även betraktas ur en kostnadsaspekt, eftersom invånarnas kostnad för boende med mera hör till pjäsen.
”Peter Lindroth ropar inte på kvotering. Utan på sunt förnuft.”
Peter kan konstatera en tydlig jobbpolarisering. Nästan 10 000 statliga jobb har försvunnit från landsbygden 2005–2015. Statliga arbetstillfällen fortsätter att försvinna från landsbygden. Med Jordbruksverkets definition bor 34 procent av Sveriges befolkning i landsbygds- eller glesbygdskommuner. I dessa kommuner finns knappt 15 procent av de statliga jobben. I Stockholm, med 20 procent av landets befolkning, finns 30 procent av de statliga jobben.
Ändå ropar Peter Lindroth inte på kvotering. Utan på sunt förnuft. Han menar att det finns en tydlig kompetensförsörjningsaspekt när det gäller placering av statliga verksamheter. Men signalvärdet är viktigt och det är ett stort ansvar att värdera olika etableringsorter och att inte tänka rutinmässigt.
Apropå stimulansåtgärder – i Norge blir arbetsgivaravgiften lägre ju längre ifrån huvudstaden Oslo man kommer. Är det en idé för Sverige att adoptera?
– Frågan är inte alldeles så enkel att besvara. Ska en insats ge effekt måste den vara kraftfull, vilket kostar pengar. Som jag uppfattar situationen i Norge, så fortsätter flyttlassen mot Oslo, trots ett antal ekonomiska stimulansåtgärder riktade till lands- och glesbygden. Men principiellt är tankar i denna riktning intressanta.
Av 2,76 miljoner sysselsatta inom företagssektorn år 2013 hade bara knappt 25 procent en utbildning längre än minst två år eftergymnasial utbildning. Företagssysselsatta med högre utbildning finns i större utsträckning i större FA-regioner. (FA står för funktionell analys och används som begrepp av Tillväxtverket.) Det är också i dessa FA-regioner som andelen högutbildade ökar mest. ’Tas kunskap och humankapital som en avgörande drivkraft för den ekonomiska utvecklingen kommer koncentrationen av högutbildade att bidra till en ännu starkare polarisering mellan städer och mer avlägset belägna landsbygdsregioner.’ Detta säger Tillväxtanalys, myndigheten för tillväxtpolitiska utvärderingar och analyser.
Vilken roll ser du att universitet och högskolor kan spela i landsbygdskommuner?
– De har en stor betydelse. Inte minst med dagens möjligheter till distansutbildning. Förutsatt att ett snabbt bredband är på plats …
”Gnällkommuner har sämst chans att lyckas.”
Kommunerna får ju bidrag av Migrationsverket för att på lokal nivå kunna ta ansvar för den ökade flyktinginvandringen. Den så kallade sekundäromflyttningen från landsbygd till storstäder och större städer ökar, och riskerar att fortsatt göra det om landsbygden inte kan erbjuda tillräckligt med jobb. Enligt en rapport från Landsbygdsnätverket behöver en femtedel av kommuninvånarna bestå av utlandsfödda för att klara arbetskraftsbehovet år 2030.
Fram till 2023 kommer en femtedel av den nuvarande arbetskraften att uppnå pensionsålder, samtidigt som påfyllningen av personer som matchar arbetsgivarnas sökprofiler är svag.
Vilka förutsättningar ser du för att detta långsiktigt ska landa på ett bra sätt hos Sveriges kommuner? Hur ser du på den ökade flyktinginvandringen? Kan den bidra till att små kommuner får ett lyft både befolkningsmässigt och utvecklingsmässigt? Vad händer när de statliga bidragspengarna tar slut?
– Här är det viktigt att brinna för att hitta lösningar. Gnällkommuner har sämst chans att lyckas. Huvudnycklarna heter bostad, utbildning, jobb och möten. Här måste vi på ett helt annat sätt än tidigare hitta former för kommunikation och samarbete. Det handlar om det lokala näringslivet, lärosäten, arbetsförmedling, länsstyrelse, kommunen och det ideella föreningslivet, ja alla! Vi måste hitta ett fungerande lotssystem.
– I sammanhanget vill jag gärna nämna föreningarna i Karlsborg. I en situation där helt plötsligt 11 procent av kommunens befolkning var asylsökande, blev situationen tuff. Utan föreningarnas hjälp hade vi inte haft en suck!
”Det kanske inte är rimligt att Bjurholms kommun med 2 400 invånare ska ha samma leveransförmåga som Stockholms kommun med över 900 000 invånare.”
Samtalet kommer in på de tankar som har lanserats från olika håll om asymmetriskt ansvar, det vill säga att en resursstarkare kommun skulle kunna ta över vissa ansvarsområden från grannkommuner med sämre kompetens och genomförandeförmåga.
– Tanken är intressant. Det kanske inte är rimligt att Bjurholms kommun med 2 400 invånare ska ha samma leveransförmåga som Stockholms kommun med över 900 000 invånare.
Frågan om asymmetriskt ansvar berördes redan 2007 av den så kallade Ansvarskommittén som leddes av landshövding Mats Svegfors.
– Dock verkar det inte som att ämnet är närvarande i dagens politiska agenda.
Det kommunala utjämningssystemets uppgift är att skapa likvärdiga förutsättningar för obligatorisk kommunal verksamhet. Systemet finansieras till största delar av staten och till en mindre del (cirka 5 procent 2015) av kommuner med hög skattekraft. Staten fördelar pengarna efter kommuners behov enligt fler än 100 variabler. Peter tycker systemet i princip är bra, och ser inga alternativ. Han ser en myt att ta kål på. Den handlar om att det enbart är landsbygden som tar del av utjämningssystemet. I själva verket är det många kommuner som gör det, även ett antal i Stockholmsregionen.
”Beklagligt att så många tror att urbaniseringen enbart handlar om flyttlass till Stockholm
När det gäller urbaniseringen slår Peter Lindroth fast att det beklagligt att så många tror att den enbart handlar om flyttlass till Stockholm.
– För Karlsborgs kommun sker de stora förflyttningarna inom kommunen eller till grannkommunen Tibro. Och motsvarande situation gäller för väldigt många av Sveriges kommuner. Denna bild är mycket viktig att bära med när vi talar om landsbygdens utveckling och hållbarhet. Diskussionen får därför inte fokuseras på Stockholm. Sveriges styrka finns i dess mångfald.
”Alltför många gånger har vällovliga idéer presenterats, men resultaten har uteblivit.”
Peter upplever att det saknas en politisk strategi på nationell nivå för hur Sverige utanför de stora städerna ska utvecklas. Detta trots en parlamentarisk enig landsbygdskommitté i politisk enighet har föreslagit ett 75-punktsprogram med insatser för en starkare landsbygd.
– Landsbygdskommitténs slutbetänkande är mycket glädjande. Viktigt att man i så stor utsträckning verkar vara överens. Betänkandet innehåller många bra idéer, men det är långt kvar till dess att de blir verklighet. Alltför många gånger har vällovliga idéer presenterats, men resultaten har uteblivit.
Kanske bedöms vi som bor på landet som en ointressant grupp för politikerna? Måhända är andra väljargrupper mer intressanta? Tittar man på de politiska partiernas hemsidor är det glest när det gäller program för en starkare landsbygd.
Samtalet kommer in på kampvilja och när Sveriges bordtennislandslag besegrade Kina i lag-VM 1989. Vid den här tidpunkten hade Kina två miljoner heltidsspelare. Sverige hade tio. Så visst går det att vinna trots att man har oddsen emot sig. Resan för den nya landsbygden ska visa det, menar Peter Lindroth.