Vårdskulden

Ordet ”vårdskuld” dominerar vårddebatten för närvarande. Men vad består egentligen vårdskulden av? Och hur ska man se på den? Annika Wallenskog chefsekonom på SKR reder ut begreppet.

Även om begreppet vårdskuld inte är nytt, så har det tidigare bara figurerat några enstaka gånger om året i media. 2019 förekom det inte en enda gång. Annat är det i år. Fram till första veckan i september hade begreppet använts 1 400 gånger i media! Men vad är egentligen vårdskuld, och hur ska man se på den?

– ”Vårdskulden” är flera olika saker och begreppet är något missvisande. Det handlar ju snarare om uppskjuten vård, säger Annika Wallenskog. I början av covid-utbrottet handlade det om planerade operationer som kunde vänta och därför inte genomfördes eftersom smittskyddsmaterial och ventilatorer behövdes för behandling av covid-19. Sövningsmedlet Propofol höll också på att ta slut. Under det första akuta skedet av pandemin genomfördes bara hälften så många planerade operationer som vanligt, men nivån har successivt höjts i takt med att tillgången på sjukvårdsmaterial ökat. Det är till exempel ögon-, höft- och knäledsoperationer som skjutits på framtiden. Akuta operationer har däremot genomförts hela tiden med samma prioritet som tidigare.

Fram till augusti i år har mellan 70 000 och 80 000 färre operationer genomförts i år jämfört med föregående år. Till detta kommer att det redan innan pandemin var köer till operationer.

– Men det är inte säkert att alla framskjutna operationer behöver genomföras. I vissa fall, till exempel knäoperationer, kan andra behandlingar ha satts in, eller så har patienten tillfrisknat utan operation. Några som skulle ha opererats lever kanske inte heller längre. En annan betydligt mer svårfångad del av vårdskulden är alla de som valt att inte söka vård på grund av rädsla för att bli smittade av covid-19, eller för att de inte velat belasta vården i onödan.

– Här finns ett stort mörkertal. Det är svårt att bena ut hur många som skulle sökt vård i onödan, många sjukdomar läker ju ut av sig själva. Medan andra som inte sökt vård kan ha blivit sämre eller mer svårbehandlade än de hade varit om de sökt sig till vården tidigare. Inom denna grupp handlar det om stora sjukdomsområden som cancer, stroke och hjärt- och kärlsjukdomar, där de eftersatta behoven handlar om medicinering och andra behandlingar, sjukgymnastik och rehabilitering. Till det kommer alla personer med kroniska sjukdomar som vanligtvis har regelbundna vårdkontakter, men som uteblivit
under pandemin.

Ytterligare en stor grupp uppskjutna besök finns inom tandvården, där cirka en tredjedel av de planerade besöken avbokats under pandemin.

– Men inom tandvården säger många regioner att det börjar ordna upp sig. Vid akuta besvär har folk gått till tandläkaren. Den uppskjutna tandvården består främst av årliga kontrollbesök, och att skjuta upp ett enstaka sådant innebär sällan några större problem.

Socialtjänsten väntas också få betydligt mer att göra framöver, och även här är mörkertalet stort. Att den psykiska ohälsan ökar, av att folk blir av med jobbet och den isolering det innebär att arbeta hemma, är känt liksom att våld i
nära relationer ökar.

– Men vi vet inte hur många som kommer att behöva hjälp, och heller hur många som kommer att söka psykiatrisk vård.

Skolan är generellt sett en verksamhet som klarat sig förvånansvärt bra under pandemin. Dock har fler yngre barn än vanligt varit hemma under perioden, och till skillnad från under mera normala omständigheter har frånvaron inte följts upp lika noggrant. Det har helt enkelt varit svårt att argumentera för att barnen måste gå i skolan när föräldrar hävdat att de är rädda för smittan. Men det finns en oro för hur dessa barn mår. För gymnasielever som tvingats tillgodogöra sig undervisning på distans har skolgången enligt Annika Wallenskog fungerat över förväntan, med större närvaro än vanligt.

– Men trots ökad närvaro har många elever inte kunnat tillgodogöra sig distansundervisningen, och för dem kan det bli aktuellt med ett fjärde gymnasieår, säger Annika Wallenskog.

Med så många osäkra faktorer är det föga förvånande att det är svårt att uppskatta exakt hur stora de sammanlagda merkostnaderna blir. Men Annika Wallenskog räknar med att kommuner och regioner sannolikt kommer att behöva mer pengar än de 4 miljarder kronor som regeringen hittills skjutit till för att de ska komma ikapp.

Tillgången på personal är förstås också en ytterst viktig begränsande faktor för vad som kan göras och hur snabbt vården kan komma ikapp. Redan innan pandemin var ju den vanliga vårdkön till operationer och specialistvård betydande.

Det finns dock en väsentlig skillnad mellan den vanliga vårdkön och en stor del av den uppskjutna vården på grund av coronapandemin. Den sistnämnda består i hög grad av utvalda typer av operationer för åkommor som inte är livshotande.

– Det man ligger efter med normalt kan däremot vara allt och har många olika orsaker, som till exempel brist på specialister.

Skillnaden gör att Annika Wallenskog menar att det går att komma ikapp genom att beta av operationsköerna. Men om köerna kan vara borta 2021 eller 2022 låter hon vara osagt.

Om man ska lyfta fram någonting som positivt i samband med pandemin så är det att samarbetet mellan regionerna, mellan kommunerna och regionerna och även mellan regionerna och staten blivit väldigt mycket bättre än tidigare. Exempel är det dubblerade antalet intensivvårdsplatser, gemensam fördelning av smittskyddsmedel och gemensamma inköp. För att underlätta arbetet med att få bort operationsköerna har särskilda vårdlotsar inrättats. Deras uppgift är att lotsa patienter som väntar på operation till de regioner som har resurser att operera.

– Det här är också något som alla regioner gör gemensamt och som bygger på ett mycket tätare samarbete än regionerna haft tidigare, säger Annika Wallenskog.

I slutet på juni fick Socialstyrelsen i uppdrag att ge förslag på hur myndigheten kan stödja regionernas hantering av uppdämda vårdbehov orsakade av utbrottet av covid-19.

– Det är viktigt att ett sådant stöd utgår från regionernas villkor och att förutsättningarna bygger på samverkan. Att staten går in och försöker styra med hela handen fungerar inte, säger Annika Wallenskog.

Det första Fredrik Holst, ekonomidirektör för Region Västmanland, säger, och det med emfas, är att man i Västmanland inte gillar begreppet vårdskuld.

– Sjukvårdspersonal som har gjort heroiska insatser under pandemin ska inte behöva känna att de har en vårdskuld hängande över sig. Det handlar till stora delar om uppskjuten vård.

För Region Västmanland som normalt utför cirka 27 000 operationer årligen har antalet personer som väntar på operation ökat från 3 300 i januari till 4 600 i augusti. Till dessa kommer de som själva valt att vänta med sina
operationer.
Det som fått anstå under pandemin är sådant som inte är farligt att skjuta upp, till stor del ortopedi. All cancerkirurgi, akuta och halvakuta operationer har genomförts.
På vårdcentralerna har antalet mottagningsbesök gått ned drastiskt under pandemin. Delvis beroende på ökad användning av digitala lösningar, men också för att alla besök kanske inte beror på reella behov eller varit tillräckligt brådskande. Historiskt har det visat sig att det inte byggs upp någon större efterfrågan och för närvarande väntar 5 100 personer på att göra nybesök, vilket är 200 färre än i januari.
Regionen är ännu bara i planeringsfasen för att återgå till normal verksamhet inom sjukvården, men ambitionen är att försöka komma ikapp med operationerna inom 6-9 månader.

För att beta av puckeln krävs en ganska stor produktivitetsökning, som Fredrik Holst menar kommer att innebära en rejäl ansträngning. Men som ändå, enligt sjukvårdsledningen, är hanterbar.

– Men vi kommer inte att klara allt själva, så tidsuppskattningen förutsätter att det till viss del finns vårdkapacitet att köpa någon annanstans. Och det återstår att se, säger han.

De preliminära bedömningar som regionen gjort för 2021 är att de medel som staten aviserat någorlunda kommer att täcka det extra behovet när det gäller operationer.
Men medan Fredrik Holst andas tillförsikt vad gäller att regionen klarar operationskön så är osäkerheten större vad gäller den psykiatriska vården.

– Det som kanske är svårast att förutse och ha en uppfattning kring är hur den psykiska ohälsan kommer att utvecklas. Det kommer oroväckande signaler kring vårdpersonalens mående och kring befolkningen som helhet. Det är tydligt att det är grupper som behöver extra stöd och trycket på psykiatrin, inte minst BUP, är stort redan i utgångsläget.

 Att regeringen aviserat extra pengar redan i år för stöd till insatser för vårdpersonalen, menar han därför är lovvärt.

– Men vad notan för den ökade psykiska ohälsan till slut landar på är svårt att bedöma. Men det ligger i vårt uppdrag och här måste vi ta höjd för att möta behoven, säger Fredrik Holst.