Coronapandemin och det efterföljande ekonomiska nedgången har inneburit en turbulent tid för landets kommuner. Kommuninvest har samlat några av landets främsta experter på kommunal ekonomi för att försöka hitta svar och rekommendationer inför framtiden. Vad händer egentligen nu? Och vad väntar härnäst?
Lars Hultkrantz är professor i nationalekonomi vid Örebro Universitet och har lång erfarenhet av att forska om offentlig ekonomi och kommunala frågor i synnerhet. Han är alltså en lämplig person att fråga för att få ett historiskt perspektiv på läget i ekonomin hösten 2020.
– I en mening är den nedgång vi nu upplever djupare än 90-talskrisen, säger han.
– Fallet i BNP som vi hittills har sett bara i år, skedde då under en period av tre år. Men i en annan mening är den inte alls lika allvarlig. Dels gick vi in i det här med väldigt goda statsfinanser, dels kom vi från ett läge där vi i huvudsak hade en välfungerande ekonomi, som stängdes ner av vissa speciella orsaker. Men hela produktionsapparaten finns ju fortfarande kvar. Det är bara att starta, fortsätter han.
Lars Hultkranz är en av medlemmarna i Kommuninvests grupp Välfärdsekonomer som strax före sommaren tillsattes för att försöka bringa ordning i de många frågor som uppstått kring de kommunala ekonomierna efter det att samhället stundtals stått närmast stilla i pandemins spår.
Läget verkar vara betydligt bättre än befarat.
Gruppens första rapport kom i slutet av augusti och innehåller huvudsakligen tankar och råd kring hur staten bör agera för att underlätta för kommunsektorn. Den första punkten handlade om kommunernas konjunkturstabiliserande roll.
– För mig är det den viktigaste punkten i rapporten, säger Susan Spector som också är medlem i gruppen och fortsätter:
– Det handlar om långsiktigheten, att staten ser till att kommunerna kan fortsätta bedriva sin verksamhet utan att behöva dra ner och säga upp personal, vilket skulle fördjupa lågkonjunkturen.
Susanne Spector är doktor i nationalekonomi och makroanalytiker på Nordea, där hon bland annat gör regionala konjunkturbedömningar. Hon är idag mer optimistisk kring följderna av pandemin än hon varit tidigare.
– Läget verkar vara betydligt bättre än befarat och än vi trodde när vi gick in i den här krisen, säger hon och fortsätter:
– Konjunkturen vänder uppåt snabbare än vi räknade med. Det ser ut som att arbetslösheten redan har toppat. För kommunsektorn innebär det att skatteintäkterna blir högre och kostnaderna för exempelvis försörjningsstöd lägre. Så för kommunerna ser läget bättre ut än man kunde tro i våras.
De politiska besluten på riksnivå har spelat stor roll under pandemin. Under våren hann regeringen lägga tio ändringsbudgetar som verksamheter som drabbats av dess följder. Statsbudgeten för 2021 innehåller över 100 miljarder i nya satsningar. Statlig inblandning i ekonomin är ibland ett tvisteämne bland nationalekonomer, men inte i det här fallet, berättar Lars Hultkrantz.
– Det uppstod ganska snart en konsensus om att i den här typen av kris är det angeläget att staten går in med full kraft för att inte real- och
humankapital ska gå till spillo i onödan, säger han.
– Det kan jämföras med att betala ut försäkringsersättningar för vissa värden som inte var försäkringsbara. I den här typen av lägen finns ingen annan aktör som kan gå in.
Men statens roll har också en begränsning, menar Lars Hultkrantz.
– Nu i höst är läget annorlunda. Nu är det viktigt att blicka framåt och att se till att staten använder sina pengar vettigt. Det finns förstås också ett politiskt spel. Efter 90-talskrisen fick vi ett regelverk för att förhindra överbudspolitik. Nu har man släppt lite på den disciplinen, vilket vi kan se inslag av när nu olika partier vill få igenom just sina förslag.
Sören Häggroth är ordförande i Kommuninvests forskningsberedning. Han har lång bakgrund inom finansdepartementet, bland annat som statssekreterare med ansvar för kommunernas ekonomi. Han jämför också dagens situation med tidigare nedgångar.
– Jag satt på finansdepartementet under krisen på 90-talet och följde den noga. För kommunernas del blev det ungefär samma effekter på intäkts- och kostnadssidan då som nu, men det ledde till allvarligare konsekvenser. Den gången fick många kommuner ta kontakt med finansdepartement för att få hjälp.
Han menar att kommunernas situation nu är bättre än vid tidigare kriser.
– 2000-talet har varit en ganska bra tid för kommunerna, med generellt ganska hög sysselsättning och ständigt ökande intäkter.
Även han håller med om att staten har agerat rätt hittills.
– Ja, det tycker jag. Staten har snabbt och effektivt svarat upp mot behovet att stärka de kommunala finanserna, så vi slipper de stora uppsägningar vi hade under 90-talskrisen. Staten har hittills gjort vad staten rimligtvis kan göra. Det beror på att staten har en relativt låg skuld. Nu väntas statsskulden öka ganska snabbt, även om det är långt kvar till de kritiska nivåerna.
Förutom ersättning till kommunerna för kostnaderna i samband med pandemin är äldreomsorgen, försvaret och rättsväsendet områden som pockar på ökade resurser. Lars Hultkranz berättar att det finns beräkningar som tyder på att vi kan nå en statsskuld på över 50 procent av BNP mot slutet av 2022.
– Vi brukar inte bli riktigt oroade förrän det är över 80 procent. Men 60 procent är den gräns då det behöver vidtas åtgärder enligt Maastrichtavtalet, säger han och fortsätter:
– Orsaken till att vi kan vara så relativt trygga är att vi hade en låg statsskuld när vi gick in i detta.
Om statens skuld minskat under 2000-talet har kommunernas ökat. Men det är inget som välfärdsekonomerna ser som något dåligt i sig. Ett annat av de konkreta råden till staten är att bidra till att kommunerna kan upprätthålla
investeringsnivån.
– Väldigt mycket av det kommuner gör är nödvändiga investeringar i bostäder, skolor och förskolor, och i underhåll av tekniska system, säger Sören Häggroth och fortsätter:
– Det är ju inte spekulativa investeringar, utan socialt motiverade. Den utvecklingen kommer nog att behöva fortsätta. Men det förutsätter ju en stabil ekonomi hos kommunerna och att de tillförs de resurser de behöver.
Henrik Berggren arbetar som ekonomianalytiker på Täby kommun. Han har också jobbat på finansdepartementet, och från den tiden har han utvecklat ett specialintresse kring utjämningssystemet. Just utjämningssystemet är också en pusselbit i välfärdsekonomernas förslag.
– Utjämningssystemet var min käpphäst i gruppen, säger han.
– Det är viktigt att komma ihåg att ett sådant finns. Det har ju förts en diskussion om vilka delar av landet som har haft det tuffast, men då ska man minnas att vi har ett system som ska sköta om det.
Men det förutsätter också, påpekar Henrik Berggren, att systemet verkligen speglar de effekter som finns just nu.
– Utjämningen är riggad efter en ordning som rådde för några år sedan. Det kan bli en ny verklighet efter corona. Det gäller ju att de fördelningsnycklar som finns stämmer med verkligheten. Man måste vara på tårna så att utjämningen verkligen hanterar det den ska, och att man inte fördelar och kompenserar samma pengar två gånger.
Henrik Berggren tycker välfärdsekonomerna är ett bra initiativ.
– Det gäng vi har satt ihop brukar lyssnas på, säger han.
– Det är en intressant mix mellan oss som jobbar ute i kommunerna och andra som har det statliga och det akademiska perspektivet. Det blev en jämkning mellan olika perspektiv som var väldigt nyttigt.
Arbetet med välfärdsekonomerna har också hos flera av deltagarna fött tankar kring framtidens ansvarsfördelning.
– Pandemin behöver leda till en diskussion om ansvarsfördelning mellan stat, regioner och kommuner, säger Sören Häggroth.
Han pekar på att vissa saker verkar ha fallit mellan stolarna.
– Det finns exempelvis tydliga tecken på att kommunerna behöver ha bättre kompetens när det gäller sjukvård för äldre. Det är också uppenbart att staten behöver ta ett initiativ när det gäller ansvar för exempelvis beredskapslager, säger han.
Susanne Spector håller med.
– När det gäller kommunernas investeringar är det en del av en större fråga, att kommuner idag ansvarar för fler saker än tidigare. Det är en diskussion som jag tycker man bör föra: vem ska ta ansvar för vissa tekniska system och infrastruktur? Om kommunerna ska fortsätta stå för den typen av investeringar kanske de ska ha större skattebas.
Lars Hultzkrantz är också inne på en förändrad ansvarsfördelning.
– Skälet till den kommunala låneexpansionen är ju ett investeringsbehov. Och då inte främst det man raljant brukar avfärda som arenor och badhus. Vi har en kraftig befolkningsökning och ovanpå det en större andel av befolkningen som är antingen unga eller gamla, de grupper kommunen har ansvar för. Kanske är det rimligt att göra strukturella förändringar som gör att staten tar ett större ansvar där?