”Sverige tuffar på”

Som prognoschef på Konjunkturinstitutet är det Ylva Hedén Westerdahls jobb att ge beslutsfattare bästa vägledning om vart den svenska ekonomin är på väg. Ett uppdrag som visat sig krävande under pandemin.
Men nu ser hon ljuset i tunneln.

Pandemin drog in över Sverige i mars 2020. Till en början innebar det att Ylva Hedén Westerdahl och hennes medarbetare på Konjunkturinstitutet plötsligt befann sig på okänd mark. De tidigare arbetsmetoderna räckte inte till för att beskriva läget i ekonomin.

– Våren 2020 var vi tvungna att börja tänka på ett nytt sätt. Den officiella statistik vi har att utgå ifrån i form av nationalräkenskaperna kommer med en fördröjning på 60 dagar. Under pandemin har saker förändrats snabbare än så. Till en början kändes det som att vi inte hade fast mark under fötterna, säger hon.

Lösningen blev att delvis hitta och analysera nya indikatorer. Snabbindikatorer som görs varje månad blev viktigare.

– Men också de hade ju ett visst ”lagg”. Vi började ställa extrafrågor till vår företags- och hushållsundersökning Barometern varannan vecka. Så vi började också titta på exempelvis korttransaktionsdata och internetsökningar. Det är ju inte officiell statistik, men gav en uppfattning om riktningen vilket var bra när allt gick så fort. Efter ett tag började andra myndigheter lägga upp ny statistik också, exempelvis Tillväxtverket. Vi kunde också se hur många som utnyttjade korttidspermitteringen, vilket också gav viss uppfattning om läget.

Nu drygt ett och ett halvt år in i pandemin har dock läget stabiliserats och mycket har återgått till det gamla.

– Vi jobbar väldigt annorlunda nu jämfört med när pandemin började. Vi har börjat gå tillbaka till att använda våra modeller igen och titta på de vanliga indikatorerna. Helt enkelt återgå till mer normalt prognosarbete. En del av det nya sättet att tänka kommer dock finnas kvar tror Ylva Hedén Westerdahl.

– Ja, nu tittar vi mer på exempelvis korttransaktionsdata och hur många som är på arbetsplatsen som en indikator. Men det känns också tryggt att gå tillbaka till tidigare dataserier.

Har ni lärt er nya sätt att arbeta under pandemin?

– Vi har nog fått lära oss att det ibland krävs att man är uppfinningsrik och kreativ. Och att inte alltid sätta så hårda restriktioner på det egna arbetet. Det hade varit lätt att tänka att ”det där är inte officiell statistik” och inte tagit hänsyn till vissa faktorer. Men vi har fått anpassa oss till läget. Ibland nästan koka soppa på en spik och ta vad man har. Så är det under kriser, man lär sig att man ibland behöver jobba kvickare.

I Konjunkturinstitutets senaste prognoser har utsikterna blivit ganska optimistiska. Pandemins grepp om ekonomin verkar bedarra.

– Vi ser att vi går ut från lågkonjunkturen vid årsskiftet eller början av nästa år. Det är ju ingen exakt vetenskap det här, men vi bedömer att vi kan gå in i en mild högkonjunktur i slutet av nästa år, säger Ylva Heden Westerdahl.

Hon är noga med att påpeka att det är en övergripande bild, som inte kommer stämma för alla företag och aktörer. Läget är olika i olika delar av ekonomin, och i olika delar av landet.

– Tillverkningsindustrin går på högvarv, det är framför allt den som dragit upp konjunkturen hittills. Där skriker man både efter komponenter och personal.

Även hotell och restaurang har börjat hitta tillbaka och även där har Konjunkturinstitutet sett tecken som tyder på brist på arbetskraft. Sysselsättningen generellt bedömer Konjunkturinstitutet kommer att släpa efter den ekonomiska utvecklingen i övrigt.

– Så brukar det se ut när vi lämnar en lågkonjunktur. Först får de som redan är anställda börja jobba fullt ut, sedan övertid. Nästa steg är att man nyanställer. Det kan också dröja ett tag innan företag och arbetstagare hittar varandra.

Finns det något under pandemin som förvånat dig som prognosmakare? Något i hur människornas beteende eller ekonomins funktion som helhet som du inte hade räknat med?

– Vi trodde att restriktionerna skulle slå mycket hårdare, både på konsumtionen i landet och exporten. De prognoser vi gjorde när vi var mitt upp i första vågen pekade på att ekonomin skulle falla med sju procent under 2020. Men företagen har varit väldigt uppfinningsrika och har lyckats hålla produktionen igång. Att såväl människor som företag har kunnat anpassa sig tror Ylva Hedén Westerdahl delvis har att göra med de stora stödprogrammen. Korttidspermitteringen har underlättat för arbetsgivare, samtidigt som människor fortsatt kunna behålla jobbet med den trygghet det innebär.

– Sedan måste jag säga att jag blev väldigt förvånad över utvecklingen på börsen och på husmarknaden. Men så här i efterhand är det kanske inte så förvånande. En felbedömning vi också gjorde var att vi trodde att arbetslösheten skulle gå upp mycket mer än den faktiskt har.

Statens roll har under pandemin varit viktig. Regeringen har sjösatt flera olika typer av stödpaket riktade både mot privata som offentliga aktörer. Ylva Hedén Westerdahl talar om staten som ”försäkringslösning” för företag, individer och kommuner.

– Jag tror det är bra att man valt att göra som man gjort och gått in och stöttat. Bland annat genom statsbidrag till kommunerna. Det har skapat en trygghet. Kommunerna har varit pressade länge. Jag tror det har varit viktigt för framtidstron för hushåll, kommuner och företag att staten har funnits där som garant. När regeringens budgetproposition kom tidigare i höstas hörde Konjunkturinstitutet till de instanser som var skeptiska till inriktning och hur budgeten motiverades. För expansiv givet läget, var en kommentar från flera ekonomer.

– Så tänkte vi också. 40 miljarder ansåg vi var ett mer välavvägt utrymme för reformer. Vi tycker att när vi är på väg in i normalkonjunktur behöver en budget inte motiveras av stabiliseringspolitiska skäl. Sverige tuffar på. Många vill anställa och expandera. Då känns retoriken att ”kickstarta Sverige” lite märklig.

Finns det några orosmoln på himmelen om vi tittar framåt i tiden? Bortom de prognoser ni gjort?

– Jag håller självklart tummarna för att pandemibekämpningen går i rätt riktning. Många stater – bland dem dock inte Sverige – har ju ansträngda statsfinanser efter de åtgärder som vidtagits. Frågan är vad som skulle hända vid ytterligare restriktioner och nedstängningar om man skulle behöva gå in och återigen stötta företag och individer? Därför är det viktigt att fortsatt följa smittspridningen.

– En annan sak rör värdekedjorna och leveransproblemen i ekonomin. Det kan leda till ökade priser som skulle kunna sätta igång en spiral av inflationsförväntningar och kompensatoriska lönekrav. Då kanske penningpolitiken kommer agera tidigare än förväntat. Men än så länge har vi inte sett några tecken på en sådan utveckling.

– För det tredje är det långtidsarbetslösheten. De som nu får jobb är de som har den starkaste anknytningen till arbetsmarknaden. Men hur ska de som är sämre rustade komma in på arbetsmarknaden och inte stanna i utanförskap?

Du nämnde tidigare att alla kanske inte känner igen sig i Konjunkturinstitutets prognoser. Olika sektorer och olika landsändar drabbas ju olika av ekonomins utveckling. Har ni funderat på att göra mer regionala prognoser?’

Det är ju inget nytt att det skiljer sig åt beroende på var i landet man befinner sig. Så har det varit länge. Finanskrisen drabbade exempelvis inte Stockholm lika hårt som andra delar av landet. Så jag kan förstå att både enskilda kommuner och regionala näringsidkare är intresserade av mer lokala prognoser. Risken är ju att väldigt få känner igen sig i den berättelse som vi berättar, eftersom den gäller ett genomsnitt för Sverige som helhet. Så vi har pratat om att göra regionala prognoser ibland, men ändå valt att inte göra det eftersom de är svårare att göra, då det inte finns så mycket data för olika regioner. Det är delvis en resursfråga också.

Du har varit verksam med den här typen av makroekonomiska frågor länge. Hur skulle du säga att den ekonomiska nedgång vi upplevt i samband med pandemin skiljer sig från tidigare kriser, som exempelvis 90-talskrisen och finanskrisen?

– Det som är slående är att indikatorerna nådde botten snabbare än vi tidigare kriser, och vände sedan uppåt snabbare. Det här är ju inte en strukturell kris på samma sätt som 90-talskrisen var. Både den och finanskrisen hade ju en skuldproblematik. Det tar längre tid att ta sig upp när man behöver spara sig ur krisen. Det behöver vi inte nu. Både penningpolitik och finanspolitik har varit expansiva.

Något särskilt kommunsektorn borde tänka på nu?

– Vi vet alla att kommunsektorn står inför stora utmaningar. Enligt våra beräkningar kommer det bli tufft att uppfylla uppdraget. Det finns olika lösningar, antingen hoppas på mer generella statsbidrag eller att höja skatterna. Samtidigt får man också fundera på hur man ska jobba med produktivitetsförbättringar i den egna verksamheten. Men det är väl inga nyheter för dem som jobbar i sektorn?