Några månader in på sitt uppdrag börjar Ida Karkiainen bli varm i kläderna som kommunminister. Dialog har träffat henne för att prata egna erfarenhet från kommunpolitiken, värdet av samverkan och hur kommunerna ska tänka inför sina investeringsbeslut.
Ida Karkiainen har haft en lång vecka och Dialog är fredagseftermiddagens sista programpunkt. Utanför skiner solen och Stockholm framstår som fridfullt, trots det hotande världsläget. Vi är här för att träffa den relativt nyutnämnde kommunministern och – bland annat – prata om hennes medverkan på Kommuninvests stämma den 31 mars. Programpunkten på stämman heter ”En ekonomiskt hållbar kommunsektor – hur får vi den långsiktiga ekvationen att fungera?”
Vad tänker du när du hör den frågeställningen?
– Jag tänker framför allt på vikten av att kommunerna har de generella stöden de behöver från statens sida. Där fanns det ju en diskussion innan pandemin om att sektorn kommer vara underfinansierad under ett par år framåt och behövde mycket resurser för att kunna upprätthålla välfärden.
– Nu har vi ju bidragit med rätt stora generella tillskott till kommunerna, 22,5 miljarder sedan 2019. Det har gjort att kommunsektorn visar väldigt starka resultat. Men det betyder också att vi måste fundera på den långsiktiga ekonomin. Där finns fortfarande utmaningar. Vi vill såklart ha en god välfärd i alla kommuner och då behöver staten också vara beredd på att tillskjuta mer pengar i systemet.
Ida Karkiainen har själv erfarenhet från kommunpolitiken. Redan som 22-åring tog hon plats i kommunstyrelsen i Haparanda. Till riksdagen kom hon 2014. Och nu är alltså Regeringskansliet den nya arbetsplatsen.
Om du fortsätter resonemanget ovan, du nämner statens åtaganden. Vad ska kommunerna göra för att klara ”den långsiktiga ekvationen”?
– Alla kommuner ska ju ha en ekonomi i balans. Se till så man har en verksamhet som är effektiv, inte bara här och nu, men också utifrån ett långsiktigt perspektiv. Sedan vet jag att det är väldigt många kommuner som står inför stora investeringsbehov. Många gjorde stora investeringar på 1970-talet i form av skolor och idrottsanläggningar som nu behöver renoveras. Det krävs en god ekonomi för att få investeringarna att gå ihop.
Vad ser du för andra utmaningar?
– Demokratiskt ansvarutkrävande är en viktig sak. Hur involverar man medborgarna i kommunernas verksamheter? Där finns det många exempel på kommuner som byggt upp bra medborgarkontor och försöker få in inspel genom olika initiativ och förslag.
– Har man inte en nära dialog får man heller inte inspel från den kommunala verksamhetens sida om vad man kan göra bättre. Jag tror inte det finns någon kommun i Sverige som inte har målsättningen att skapa ett attraktivt samhälle och få folk att trivas och må bra.
Om du tittar framåt, vilka faktorer tror du kommer påverka kommunerna mest framöver?
– Det som sker i världen just nu med Rysslands krig mot Ukraina är ingenting som kommer försvinna. Det kommer förmodligen påverka långt framöver och då tänker jag på frågor som är kopplade till beredskap. Vad har kommunerna för beredskap? Ta exempelvis IT-systemen, vi har digitaliserat i väldigt snabb takt, men har vi verkligen byggt upp en beredskap och säkerhet kring det? Det är viktiga utmaningar.
– Till det kommer förstås att den demografiska utvecklingen skapar svårigheter i många kommuner. Den går åt båda hållen. Det finns kommuner som växer väldigt snabbt, då ligger utmaningen i att bygga ut välfärd och service. Och då får man kanske inte tillbaka det i form av skattepengar så snabbt, man kanske måste förbereda sig och göra investeringarna innan människor faktiskt har flyttat in i en kommun.
Ida Karikiainen nämner Norrlandskommuner med stora industrietableringar som exempel.
– Där behöver man bereda kommunerna för kanske 10 000 nya invånare. Det är ganska kraftig tillväxt i kommuner där befolkningstillväxten länge varit ganska plågsamt jämn.
– Tittar man i den andra änden har vi kommuner som tappar befolkning. Det pågår fortfarande en stark urbanisering. Många mindre kommuner kämpar för få sin verksamhet att gå ihop.
Du nämnde tidigare de stora investeringar som kommunerna står inför som en utmaning. Hur tycker du man ska tänka där inför ett investeringsbeslut? Jag tänker exempelvis mot bakgrund av en växande skuldsättning i kommunerna. Hur ser du på den?
– Jag tänker att de investeringarna som görs samtidigt ger möjligheter till att också effektivisera. Det kanske är så att den skolbyggnaden man byggde på 1970-talet inte är lika funktionell som en byggnad som man kan bygga idag, när det gäller exempelvis energieffektivitet och flexibilitet. Så man måste också tänka efter och ställa investeringarna mot utfallet på längre sikt, då det kanske innebär att man sparar pengar.
– Men det jag annars tycker jag är intressant – och det vet jag att Kommuninvest också har pekat på – är att många undviker att ta lån för att bygga i egen regi, och i stället väljer att hyra lokaler. Det har visat sig vara en ganska dålig kalkyl i slutänden. Det har vi också försökt tala med kommunsektorn om, och det tycker jag är en viktig diskussion att ha framgent.
Är det här en miss helt enkelt? Har det varit för mycket fokus på att kommuner ska renodla verksamheten och exempelvis inte ska äga fastigheter?
– Ja. Men jag tror också att man har varit rädd för investeringskostnader som ser väldigt stora ut. Sedan vet jag att det finns en del kommuner som medvetet också väljer att lägga ut byggnationer på andra för att man samtidigt vill få igång ett bostadsbyggande. Men jag menar att man måste fundera på långsiktigheten i det, för det har visat sig vara en väldigt dålig affär att hyra.
– Man frågar sig om det verkligen är lönsamt att sälja ut en byggnad eller att få någon annan att bygga den, för att sedan hyra lokaler som man vet att man kommer att behöva framöver. Om 25 år står man där utan lokal, och har betalat en hyra som överstiger vad det hade kostat att bygga själv.
När du för det här resonemanget i dialogen med kommuner, förstår man det tycker du?
– Ja, jag tycker att det börjar bli en större och större diskussion kring det. Det har också uppkommit en diskussion på senare tid om den demokratiska kontrollen, om att man behöver ha rådighet över sin verksamhet helt enkelt.
– Säg att man tecknar ett 25-årigt avtal för att hyra en skola. Sedan skiftar behovet och i stället för en skola behövs ett äldreboende, men då har man inte möjlighet att ombilda den fastigheten. Så som kommun riskerar man att förlora kontrollen över både sin verksamhet och över möjligheten att vara flexibel.
Eftermiddagen blir sen och vårsolen börjar sjunka över Stockholm. En spontan fråga kommer upp. Vad gör egentligen en kommunminister?
– En kommunminister… (skratt) ja… Jag har varit i tjänst sedan 30 november och framför allt handlar det om kommunernas ekonomi. Inte minst diskussionen om de generella stöden, men också de riktade statsbidragen.
– Jag har hunnit vara i några kommuner trots att jag inte varit i tjänst så länge. Som kommunminister behöver man besöka kommuner och få koll på vad som händer och få en lägesbild. Hur ser det ut? Hur klarar ni ert uppdrag?
Riktade och generella statsbidrag och utjämningssystemet är exempel på frågor som Ida Karkiainen nämner som aktuella just nu när hon ser sig om i Kommunsverige.
– Sedan finns också frågor kring förvaltningen och hur vi styr det här landet, kopplat just till det kommunala självstyret. Vad är kommunernas ansvar? Hur mycket kan man kräva av staten och hur mycket ska man klara själv?
Har du själv några svar på de där frågorna?
– Det finns ju hur många perspektiv som helst som man kan grotta in sig i, men mitt perspektiv efter att själv ha varit kommunpolitiker i tolv år är att kommunerna är den lokalt beslutande demokratiska nivån och jag hade inte velat ha det på något annat sätt.
Orsaken är enligt Ida Karkiainen möjlighet till ansvarsutkrävande.
– Det är på en lokal nivå som man enkelt kan utkräva ansvar från dem som styr. Därför tycker jag det är viktigt att vi från statens sida också respekterar det kommunala självstyret. Med en ökad statlig styrning är det betydligt svårare som medborgare i en kommun att utkräva ansvar.
Finns det risk för att kommunerna och kommunpolitiken försvinner ur sikte från medborgarna? Att det blir svårare med insyn och ansvarsutkrävande? Jag tänker dels på att man hamnar i skuggan av rikspolitiken, dels att medierna på många platser drar ner sin bevakning.
– Jo, där tror jag det finns en hel del att jobba på. Som kommunpolitiker försökte jag vara flitig och finnas med både i sociala och traditionella medier. Men jag har ju också suttit både i Kulturutskottet och i Konstitutionsutskottet i Riksdagen och kommit i kontakt med mediefrågor. Där är det ju precis som du beskriver, det finns vita fläckar och ”nyhetsöknar” och det är inte bra.
– Där har vi också från statens sida försökt stötta upp med bland annat ett mediestöd. För det är klart att den demokratiska makten kommunfullmäktige och regionfullmäktige utövar måste bevakas och beskrivas i medier. Det handlar inte bara om granskning utan att helt enkelt beskriva vad som sker där.
Vad har ni i regeringen på gång för någonting som kommer påverka kommunerna framöver?
– Då handlar det fortfarande om att stärka de generella stöden. Regeringens inriktning är att minska antalet riktade statsbidrag och på så sett minska detaljstyrningen och att de generella stöden ska öka.
– Sedan har vi ett tillkännagivande från riksdagen att vi ska se över utjämningssystemet i sin helhet, för att få ett system som täcker upp rättvist för de kommuner som har en tuff utmaning. Vi vet att det fortfarande finns hål att fylla framöver.
Ser du framför dig att kommunernas ansvar när det gäller olika typer av välfärdstjänster kommer förändras framöver? Skulle du själv vilja det?
– Ansvaret är tydligt när det gäller skola, vård och omsorg och så ska det fortsätta vara. Jag tror att det är viktigt att den typen av verksamheter ligger nära medborgarna, så att man känner att man kan påverka. Att jag som en gång ska bli gammal i Haparanda kommun också kan vara med och påverka och utkräva ansvar över hur äldreomsorgen fungerar där.
När det gäller kommunsektorns finansiering, vad tänker du då? Kommer staten stå för en större del, eller kommer kommunerna behöva ta ut mer från sina medborgare i form av skatter? Eller kommer det se ut ungefär som idag?
– Det råder ingen tvekan om att vi från statens sida behöver fortsätta öka de generella stöden för att kunna behålla den välfärd som vi har. Det har vi varit tydliga med. Men kommunerna behöver ju göra sin resa också och fundera på hur man utför sin verksamhet smartast möjligt. Fråga sig: Hur ser vi till att vår verksamhet är effektiv?
– Där finns det många intressanta saker att titta på, bland annat hur privatiseringar påverkat den kommunala ekonomin. Jag träffade socialpolitiker idag från några kommuner som pratade mycket om just valfrihetssystemen. Och det tycker jag är en mycket intressant framtidsfråga att kolla på. Argumentet har varit att om kommuner öppnar upp för entreprenörer att utföra olika välfärdstjänster så sparar man pengar. Men det är mycket tveksamt om så har blivit fallet.
Samtalet kommer in på kommunal samverkan. Där har Ida Karkiainen själv stor erfarenhet från internationellt sådant, mellan hemkommunen Haparanda och finländska Torneå.
– Det är ju alltid bra att samarbeta. Sedan är det ju lättare sagt än gjort vissa gånger. Det är enkelt att prata om det, men det kan vara svårt att få till rent praktiskt, och det kan ta mycket resurser. Men rent generellt tror jag att om vi ska få ut mesta möjliga av varje skattekrona så är det ju klokt att se över vad man kan samarbeta om.
– I Haparanda finns 10 000 invånare, i Torneå 20 000. Genom ett samarbete fick vi möjlighet att få verksamhet för 30 000 invånare.
Vad finns det för andra lärdomar du har med dig från tiden som kommunpolitiker?
– Det viktigaste handlar om att staten ibland detaljstyr väl mycket genom just riktade statsbidrag. En kommun som Haparanda kanske inte ens tycker det är lönt att söka ett stöd för att det är för detaljstyrt och för lite pengar. Det kan också bero på att statens förmåga att anpassa sig till lokala förhållanden kanske inte heller är särskilt bra. Det bär jag med mig väldigt starkt.
– Det gäller inte bara frågan om riktade kontra generella statsbidrag, utan även frågan om lagstiftning. Staten har ju behov av att formulera lagar som funkar för hela landet. Men landets kommuner ser väldigt olika ut. Hur löser man det?
– De erfarenheterna från kommunpolitiken är jag glad över att jag bär med mig. Det tycker jag man ska ha i bakhuvudet när man formulerar olika typer beslut.
Kan du ge något exempel?
– Ta till exempel strandskyddslagstiftningen som diskuterats länge och där reglerna har varit ganska fyrkantiga. Vissa kommuner har velat kunna tillämpa strandskyddet på ett annat sätt, men det har inte gått. Det har varit stopp. Trots att det kanske gäller exempelvis Arjeplog där det finns två mil strand per invånare. Det är ett exempel på hur vi måste se till så att alltid fundera så att lagstiftning fungerar för olika kommuner, från Arjeplog till Stockholm.
En sista fråga. Finns det något i utvecklingen kring kommunerna som du tror kommer bli viktigt framöver, men som än så länge inte har diskuterats så mycket?
– Svår fråga. En sak som är väldigt spännande är den utredning vi har på gång om försöksverksamhet i kommunsektorn. Den leds av Anders Telgebäck och tillsattes av min företrädare.
– Det är väldigt intressant för jag tror att många inom kommunsektorn – oavsett vilken nivå man befinner på – ibland fastnar i tankarna. Det blir lätt att man pekar finger åt varandra om ansvar. Där borde vi alla vara lite mer kreativa och fundera på hur vi kan gå utanför boxen. Utredningen är tänkt att hitta kreativa exempel och ta fram förslag på nya saker att göra. Kanske behövs från statens sida en flexiblare lagstiftning så att vi inte hindrar samverkan. Det tror jag kan bli en spännande framtidsdiskussion.