Regeringsförklaringen och Tidöavtalet innehåller en lång rad initiativ för att stärka och utveckla
hälso- och sjukvården. Bedömare som Dialog talat med uppmanar regeringen till nära samarbete med regionerna för att ta till vara de många utvecklingssatsningar som redan är på gång.
Svensk hälso- och sjukvård är av mycket hög kvalitet, när man får tillgång till den. Så inledde statsminister Ulf Kristersson en framträdande del av regeringsförklaringen. Men fortsatte sedan med att peka på problemen – fördubblade vårdköer och trefaldigade köer till barn och ungdomspsykiatrin sedan 2014.
Regeringsförklaringen innehåller en rad förslag och initiativ kring hälso- och sjukvården. Ännu mer utförliga är beskrivningarna av de reformer som planeras i det så kallade Tidöavtalet, dvs det avtal som slår fast vad regeringspartierna har kommit överens med Sverigedemokraterna om inför den kommande mandatperioden.
Fokus för regeringens planerade reformer inom hälso- och sjukvården är att korta vårdköerna, öka tillgängligheten till vård och att skapa en vård som är mer jämlik mellan olika delar av Sverige.
Totalt innehåller Tidöavtalet 23 punkter som även omfattar tandvård, apotekens roll och personlig assistans.
En punkt i avtalet som fått stor uppmärksamhet är att en utredning ska tillsättas för att analysera möjligheterna att helt eller delvis förstatliga sjukvården, som i dag bedrivs i sex sjukvårdsregioner. Även i flera av de övriga punkterna i Tidöavtalet talas det om ökad statlig styrning och nationell samordning.
Dialog har talat med tre bedömare med lång erfarenhet av hälso- och sjukvårdsfrågor och med delvis olika perspektiv, för att få höra deras reaktioner på regeringens planer inom deras område: Emma Spak, chef för sektionen för hälso- och sjukvård på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, Anna Starbrink, tidigare regionråd för hälso- och sjukvård i Region Stockholm, sedan valet riksdagsledamot för Liberalerna, samt Martin Engström, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Halland.
Anna Starbrink välkomnar många av förslagen, flera av dem har hon själv drivit inom sitt eget parti.
– Det är framför allt förslagen för att öka tillgängligheten som är bra. Med en nationell vårdförmedling behöver man inte vänta i den regionala kön där man bor, utan kan till exempel få tillgång till lediga operationsmöjligheter i hela landet, säger Anna Starbrink och pekar på exemplet när sjukhus i Stockholm tog emot cancerpatienter från Norrbotten som därmed slapp lång väntan på operation.
Det Anna Starbrink hoppas på är att regeringen nu på allvar tar sig an de stora och svåra hälso- och sjukvårdsfrågorna, som vårdköerna.
– Det har varit många utredningar under de senaste åren, men inte så många beslut. Jag hoppas att det blir ändring på det nu. Vi har en bra vård, men den måste vara tillgänglig för alla.
Enligt Anna Starbrink är det en rimlig nivå på den statliga styrning som föreslås i Tidöavtalet.
– Vården är i dag inte tillräckligt jämlik, och därför behövs mer statlig styrning. Det är viktigt att ge patienterna mer makt att förflytta sig geografiskt, till de sjukhus där det finns ledig kapacitet. Det skulle minska det mänskliga lidandet, men skulle också ge positiva samhällsekonomiska effekter. Människor som får tillgång till vård slipper vara sjuka och fast i hemmet, utan kan jobba och bidra till samhället, konstaterar hon.
– En styrning för att öka tillgängligheten eller för att sätta ramar för vilken vårdkvalitet man som patient kan förvänta sig, det är bra. Däremot är jag kritisk mot hårt riktade statsbidrag. Den typen av detaljstyrning har vi dåliga erfarenheter av och kan klara oss utan.
Anna Starbrink är också tydlig med att hon visserligen anser att det är nödvändigt att ta ett mer nationellt grepp, men att hon är emot ett totalt förstatligande av sjukvården. Emma Spak på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, vill bara kommentera det som sägs i regeringsförklaringen, inte Tidöavtalet. Även hon delar regeringens grundläggande problembeskrivning och analys.
– Behoven av ökad tillgänglighet i vården och en långsiktig satsning på primärvården är ett par av de områden som redan är identifierade och där har vi redan omfattande satsningar igång, säger Emma Spak och fortsätter:
– Med tanke på regeringens stora och breda agenda inom hälso- och sjukvården hoppas vi inom SKR att regeringen krokar arm med hälso- och sjukvårdssektorn i ett nära samarbete. Det här utvecklingsarbetet måste göras gemensamt mellan staten och kommuner och regioner och det behöver finnas en bra och förtroendefull dialog mellan dessa parter.
När det gäller frågan om eventuellt statligt huvudmannaskap för sjukvården betonar Emma Spak vikten av att utredningen gör den genomlysningen förutsättningslöst när man studerar för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt ansvar.
– Nationellt behöver inte betyda att det är statligt. Nationell samordning kan regionerna ordna tillsammans. Ett gott exempel är den organisation för kunskapsstyrning som regionerna utvecklat tillsammans, liksom den gemensamma digitala infrastruktur man byggt. Och under pandemin ordnade regionerna gemensamma inköp av läkemedel och fördelade intensivvårdsplatser så att alla med svår Covid kunde beredas avancerad vård.
Emma Spak anser att mycket i regeringsförklaringen är bra och nödvändigt, men känner en oro för att ett alltför stort fokus på organisatoriska frågor, till exempel om huvudmannaskapet för vården ska ligga på staten eller regionerna, kan leda till att det utvecklingsdriv som finns inom vårdsektorn bromsas upp.
– Vi måste komma ihåg att förutsättningarna ser olika ut i Sverige. För att få ett utfall som är likvärdigt över hela landet måste man jobba olika i de olika regionerna. De regioner som har korta köer för den planerade vården kanske har längre köer för akutvård, och vice versa. Det finns inte ett enda angreppssätt som passar för alla, säger Emma Spak.
Hon håller med om att väntetiderna är en stor utmaning för vården, men är tveksam till att lösningen på köproblematiken ligger i att skicka patienter till andra regioner där det finns ledig kapacitet.
– Det bästa är om man kan få den vård man behöver i sin egen hemmaregion och inte behöver lotsas runt i landet. Det handlar om att ha rätt medarbetare och rätt förutsättningar. Kompetensutveckling och möjligheter för fler att vilja arbeta heltid är några av verktygen. Här krävs ett nära samarbete mellan arbetsgivarna och de fackliga organisationerna, säger Emma Spak.
Martin Engström, hälso- och sjukvårdsdirektör i Region Halland, vill inte uttala sig specifikt om regeringsförklaringen eller Tidöavtalet, men anser likt Anna Starbrink och Emma Spak att det finns ett antal saker inom svensk sjukvård som skulle må bra av nationell likvärdighet.
– Vaccinationer, läkemedel, kostnader och screening för vissa sjukdomar – det borde se likadant ut oavsett var i Sverige man bor. Men det finns enklare sätt att uppnå detta än att göra en enorm omorganisation, som skulle vara lite som att gå över ån efter vatten, säger han och ger ett exempel från sin egen region:
– Det som har varit bra under en lång tid i Halland är att vi har en samsyn mellan regionpolitikerna och sjukhusledningarna om att tillgänglighet är en viktig kvalitetsfråga. Vi vet att den frågan är viktig för våra invånare och därför har den varit högt prioriterad i 15 år, oavsett om det har funnit riktade statsbidrag eller inte. Den prioriteringen har också inneburit en ökad kreativitet när det gäller att hitta lösningar för att öka tillgängligheten, säger Martin Engström och fortsätter:
– Människor som har ett medicinskt problem som går att åtgärda, ska inte behöva vänta på att få behandling. Därför har vi varit tidiga med att handla upp alternativa privata utförare. Vi väntar inte till dess att den maximala väntetiden närmar sig sitt slut, utan erbjuder alternativa vårdmöjligheter direkt.
Martin Engström betonar att om vårdköerna som helhet ska bli mindre så behöver man tillföra kapacitet, dvs anställa fler medarbetare inom hälso- och sjukvården. Han pekar särskilt på behovet av fler sjuksköterskor, både allmänutbildade och specialiserade inom till exempel operation och anestesi (narkos).
– Sverige har allt fler gamla och en krympande andel av befolkningen som är i yrkesverksam ålder. Ska vi kunna ge samma service som tidigare måste fler i yrkesverksam ålder jobba inom vård och omsorg.
– Men vi måste också över tid hitta andra sätt att arbeta på. Vi kommer att i allt större utsträckning behöva ta teknik och teknologi i bruk för att ersätta och undvika vårdbehov. Kan vi tidigt förutse vilka patienter som kan drabbas av allvarlig sjukdom, så skulle vi kunna jobba mer effektivt. Om vi exempelvis kan identifiera personer som riskerar att drabbas av hjärtinfarkt så kan vi tidigt sätta in proaktiv behandling för att minimera den risken, säger Martin Engström.
Emma Spak på Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, lyfter också fram behovet av att skapa bättre förutsättningar för primärvården.
– Övergripande gäller det att förändra beteendet hos befolkningen, där man känner ett större förtroende för att man kan få hjälp inom primärvården. Det handlar om att ha en fast läkarkontakt som man kan vända sig till, eller att kunna få kvalificerad hjälp på ett äldreboende och inte behöva söka sig till akutsjukvården. Det är också viktigt att jobba proaktivt med de patienter som har kroniska sjukdomar.
– Ett område där vi både skulle kunna minska det mänskliga lidandet och avlasta akutsjukvården är att ta hand om dem som lider av hjärtsvikt på ett bättre sätt, säger Emma Spak och ger exempel på förbättrad samverkan mellan primärvård och specialistsjukvård:
– Om primärvården kan rycka ut med ett mobilt team till patienter som har ringt efter ambulans och ge den vård som behövs i patientens hem, då behöver patienten inte åka in till akutmottagningen. Andra goda exempel finns på Öland där specialistkompetens har stöttat primärvården i att ta hand om patienter med psykisk ohälsa.
Avslutningsvis, när förväntar sig Anna Starbrink, som nu är riksdagsledamot för Liberalerna och en del av regeringsunderlaget, få se resultatet av initiativen i regeringsförklaringen och Tidöavtalet?
– Det här är stora och komplexa frågor som självklart måste utredas grundligt. Jag hoppas att mycket ska vara färdigt för beslut under 2023 och 2024, så att vi kan se fram emot en lång rad av viktiga reformer inom hälso- och sjukvården.
Vad blir det svårt att komma överens om i riksdagen?
– Den stora stötestenen blir frågan om ökat statligt huvudmannaskap. Där kan det säkert bli diskussioner, både mellan regeringspartierna och Sverigedemokraterna och mellan regeringen och oppositionen.
– I de här frågorna är det viktigt att så långt som möjligt komma överens med alla riksdagspartierna så att vi får en tydlig riktning framåt som håller över tid, säger Anna Starbrink.