Sveriges kommuner vet vad som behöver göras för att deras verksamheter ska kunna fortsätta att fungera i händelse av krig. Planeringen är klar – men för att den ska omsättas i praktiken krävs stora investeringar. Och de pengarna saknas fortfarande.
Det kanske inte alltid har märkts så mycket utåt, men under de senaste åren har det skett mycket i arbetet för att stärka kommunernas förmåga att klara av leveransen av vital samhällsservice till medborgarna även i krigstid. Eller rättare, det har hänt mycket i form av utredningar, planering och förstärkning av de organisationer som ska säkerställa att kommunernas verksamhet är så robust att den klarar av de påfrestningar som ett krigstillstånd skulle innebära. De omfattande investeringar som behövs för att den motståndskraften ska bli verklighet, de återstår till stora delar fortfarande.
Men låt oss ta det från början. Efter att nästan hela det svenska civila försvaret avvecklades efter Berlinmurens fall och det kalla krigets slut, fattade regeringen 2015 beslut om att inleda en återuppbyggnad. 2018 träffades en överenskommelse mellan Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, och Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, som reglerar hur återuppbyggnaden av det civila försvaret ska ske. MSB bidrar också med anslag – pengar som så här långt i huvudsak har använts till kartläggning av behov, kompetenshöjning och återskapande av de organisationer som har ansvar för det civila försvaret och för att kommunernas verksamhet ska kunna fortsätta att fungera i händelse av krig. På Gotland, som både är kommun och region, är det i dag ett 15-tal medarbetare som arbetar med beredskapsfrågor, jämfört med fyra 2020, och i Östersund har beredskapsorganisationen vuxit från två personer till tolv.
I teorin är kommunernas beredskapsutmaningar relativt lätta att förstå: de kommunala kärnverksamheterna ska fungera även om Sverige angrips militärt. I praktiken betyder det att barnomsorg, skola, äldreomsorg, socialtjänst ska bedrivas. Men också att energiförsörjningen, el och fjärrvärme, ska fungera, invånarna ska ha fortsatt tillgång till rent dricksvatten och fungerande avloppssystem.
Regeringens förväntan är att kommunerna ska klara tre månaders självförsörjning, utan tillförsel utifrån av livsmedel, mediciner, sjukvårdsutrustning, drivmedel och andra vitala insatsvaror. Det är här som behovet av statliga pengar kommer in. Och det är inte några små summor det handlar om.
– Det krävs investeringar i miljardklassen enbart för att säkerställa några veckors självförsörjning. säger Oskar Kirkbakk, säkerhetschef i Östersunds kommun.
Tongångarna är desamma även från andra håll.
– Finansieringen för återuppbyggnaden av det civila försvaret är för liten, vilket vi har rapporterat till regeringen. Staten skulle behöva avsätta 1,5 miljarder kronor varje år, vilket skulle vara en fördubbling jämfört med nuläget, säger Anders Eriksson, enhetschef vid MSB.
Gunilla Glasare, ansvarig för civilt försvar på SKR, betonar att storleken på anslagen avgör hur fort uppbyggnaden kan ske.
– Pengar är tempo. Vill staten att det ska gå snabbt så har pengarna stor betydelse. Det är en prioriteringsfråga för regeringen. Hittills har stora delar av anslagen gått till hälso- och sjukvården, vilket är viktigt och berättigat. Men det finns andra områden inom den offentliga verksamheten som är lika viktiga, säger hon och tillägger att SKR hoppas att regeringen avsätter avsevärt större belopp till kommuner och regioner.
Rikard von Zweigbergk, beredskapschef på Region Gotland, konstaterar att det måste finnas en fungerande helhet.
– En satsning på förbättrad beredskap får inte innebär att vi måste göra nedskärningar inom vården.
Han understryker också hur viktigt ett fungerande civilsamhälle är för att den militära återuppbyggnaden ska vara framgångsrik. Det gäller inte minst på Gotland där regementet P18 nu byggs ut i snabb takt efter att den en gång så regementstäta ön under ett antal år stod utan militär närvaro.
– Det finaste stödet vi kan lämna till Försvarsmakten är ett fungerande civilsamhälle. Regementen här och på andra platser i landet vilar mycket på att civilsamhället kan leverera dricksvatten, el, drivmedel, livsmedel, etc, säger Rikard von Zweigbergk.
Att ökade statliga anslag är en förutsättning för de stora investeringar som krävs för att öka kommunernas robusthet och motståndskraft är alla som Dialog talat med överens om. Trots det – och trots att många kommuner kämpar med svåra ekonomiska utmaningar i den ordinarie verksamheten – har det på flera håll i landet redan gjorts påtagliga satsningar för att höja beredskapsnivån.
I Jönköping investerar kommunen 45 miljoner kronor under en treårsperiod för att bland annat förbättra tillgången till reservkraft och iordningställa så kallade trygghetspunkter, platser där invånarna kan hämta vatten, värma sig, ladda mobilen och koppla upp sig mot internet. En annan satsning är det som kallas ödrift, en elberedskapsåtgärd som innebär att elförsörjningen kan tryggas i ett avgränsat geografiskt område även om detta inte har tillgång till ström från det stora transmissionsnätet.
På Gotland, som har ett utsatt läge mitt i Östersjön, har regionens folkvalda fattat beslut om att beredskap är ett av fem prioriterade områden under mandatperioden.
– Gotland är en ö med internationellt vatten mellan oss och fastlandet. Vi är helt beroende av tillförsel av gods utifrån, vilket gör oss mycket mer sårbara. Det finns också en stor medvetenhet om detta bland gotlänningarna och vi får många frågor från allmänheten och föreningar om skyddsrum, livsmedel, dricksvatten och om hur man som privatperson kan rusta det egna hemmet så att man klarar en tid utan el och värme, säger Rikard von Zweigbergk, och fortsätter:
– Med erfarenheterna från pandemin i färskt minne har vi börjat arbeta aktivt med lagerhållning, framför allt av läkemedel och sjukvårdsartiklar.
Rikard von Zweigbergk berättar att man trappat upp övningsverksamheten betydligt. Härom veckan genomfördes en utbildning och övning för regionens krisledningsnämnd, den politiska ledning som har mandat att fatta beslut i en kris- eller krigssituation. Även hälso- och sjukvården övar på skador som de inte är vana vid och på att utöva vård under fältmässiga förhållanden.
– Det kanske största steget vi har tagit var beslutet förra året att krigsplacera samtliga tillsvidareanställda i regionen. Det var en radikal förändring, där vi gick från att inte krigsplacera någon till att alla ska omfattas.
I en helt annan del av landet kan även Östersund hamna i ett utsatt läge i fall av ett militärt angrepp mot Sverige.
– Skulle det bli krig kommer det i något skede att passera stora mängder militär trafik genom Jämtland på väg från Atlanthamnarna i norska Trondheim, säger Oskar Kirkbakk, säkerhetschef i Östersund.
Liksom kollegor runt om i landet ser han behov av investeringar i reservkraft, trygghetspunkter och utökad lagringskapacitet för livsmedel, drivmedel, reservdelar, komponenter, m m. Oskar Kirkbakk pekar också på vikten av samordning mellan kommunerna.
– Våra insatser på lokal nivå är viktiga, men alla utredningar visar att saker och ting hänger ihop. Det är en dålig idé att 290 kommuner ska bygga upp samma kapacitet. Vi kan inte ha 290 olika livsmedelslager. Ska vi lyckas bygga upp tre månaders försörjningsberedskap av drivmedel, betalningslösningar, livsmedel, energi och sjukvård, krävs samarbete.
Oskar Kirkbakk bedömer att det kan ta ett tiotal år att bygga upp den robusthet och motståndskraft som behövs. Och han efterlyser inte bara ökade statliga anslag utan även en tydligare styrning.
– Regeringen signalerade tydligt på årets Folk och Försvar-konferens att nu är det allvar, nu måste alla göra sitt. Men fortfarande finns inte någon inriktning från staten i form av tydliga skall-krav, utan endast bör-krav.
– Jag behöver inte mer utredningskapacitet. Jag vet vad som behöver göras – och nu måste vi göra det, säger Oskar Kirkbakk bestämt.
På SKR konstaterar Gunilla Glasare, organisationens ansvariga för det civila försvaret, att många kommuner jobbar aktivt med att stärka sin beredskap, trots oklarheterna kring finansiering.
– Det är inte de många utredningar som genomförts som drivit på utvecklingen, utan en allmän medvetenhet om det svårare läget. Det pågår ett arbete i kommunerna för att klara längre elavbrott, för att öka lagerhållningen och för att bygga upp beredskapskök som kan leverera lagad mat även om vatten och el saknas under en period, säger Gunilla Glasare och pekar också på att den beredskap för civila kriser som byggts upp också har betydelse för det civila försvaret i en krigssituation.
– Behoven är ofta likartade mellan krisberedskap och förberedelser inför krig. Har en kommun skapat förmåga att hantera översvämningar, pandemier, IT-attacker, oljeutsläpp och omfattande elavbrott i fred så är det i många fall samma sorts kompetenser som krävs i krig.