Professor bostad – pensionerad men aktiv i bostadsdebatten

Numera pensionär men lika aktiv i bostadsdebatten. Hans Lind, professor i fastighetsekonomi och doktor i nationalekonomi, har studerat bostadsmarknaden i fyra decennier. Han anser att huvudskulden till att vi idag har bostadsbrist är statens passivitet och ovilja hos kommunerna att ta ett bostadsförsörjningsansvar.

”Kom till Annikas kafé vid tunnelbanan i Farsta”, säger Hans Lind när vi bestämmer träff för en intervju. Farsta är förorten i södra Stockholm dit Hans Lind flyttade med familjen när han var nio år gammal och sedan återkom till 38 år senare när han och frun köpte ett radhus i området. Detta radhus i Farsta brukar Hans Lind då och då plocka fram i debatten som ett exempel på det han menar ”är en sjuk ökning av fastighetspriserna” de senaste 20 åren.

– Vi köpte för en miljon och kåken är väl värd fem-sex miljoner nu. Ett pris som de utan rika föräldrar inte har en möjlighet att betala, konstaterar han.

Det är just klyftan mellan de som har och de som inte har som är dagens stora problem på bostadsmarknaden, och det är även ämnet i regeringsrapporten ”Bygg mer för fler” som Hans Lind tillsammans med tidigare KTH-kollegan Thomas Kalbro, professor i fastighetsvetenskap, skrev tidigare i år.

Samtidigt som 255 av Sveriges 290 kommuner redovisar bostadsbrist har det byggts rätt mycket de senaste åren. I år uppskattar Boverket att slutfacit blir 67 000 nya bostäder, nästa år kanske upp mot 70 000. Det med en byggtakt som Sverige inte varit i närheten av sedan miljonprogrammets dagar på 70-talet.

– Många, inte minst bostadsministrar, vill ta åt sig äran för den utvecklingen men det är till största delen marknaden som gjort det möjligt, tack vare låga räntor och tillgång till kapital. Men nu ser vi också effekterna av ett ensidigt fokus på att bygga dyra lägenheter, det finns en mättnad, inte minst i Stockholm och Uppsala, och det kan bli rätt skakigt för en del av dessa bolag, säger Hans Lind.

Tillgången till billiga bostäder för folk med låga inkomster, för nyanlända eller ungdomar som vill flytta hemifrån har dock marginellt förbättrats enligt Boverkets analyser.

– Allt bottnar i att varken stat eller kommuner de senaste tio åren varit intresserade av att skapa förutsättningarna för en balans mellan utbud och efterfrågan. Man har själva hållit tillbaka utbudet av mark och trott att marknaden sen ska lösa problemet, säger Hans Lind.

– Fast, tillägger han kvickt, jag är inte så förvånad. Kommunerna är ju mest intresserade av att det flyttar in människor med stabil ekonomi och ska man vara lite cynisk så ser de väl då till att den typen av boenden blir av. Även stadsplanerare och arkitekter är inne i samma bubbla och vill helst bygga fint och tjusigt. Sedan har du bostadsbolagen, även allmännyttan, som vill ha bra avkastning och vinst. Så sammantaget finns det rätt lite incitament att bygga billigt till svaga grupper.

Det finns enligt Hans Lind ett helt batteri av åtgärder att sätta in för att göra det såväl enklare och billigare att bygga bostäder, och det har han liksom många andra experter och utredare studerat och tagit fram underlag om – en del av dessa är även införda som minskade möjligheter till överklaganden och vissa ändringar i byggreglerna.

– Men du kommer ingenstans om inte viljan att planlägga ny mark finns hos kommunerna. Och som sagt, alla kommuner är inte intresserade av få fler bostäder och fler invånare, särskilt inte om vi talar om svaga grupper. Det är därför som staten måste gripa in med morot och piska. Piskan är hot om att ta ifrån dem planmonopolet, moroten är att bidra med resurser till ny infrastruktur, säger Hans Lind och tar en klunk av sitt svarta kaffe.

Men kommunerna har självstyre och måste väl få bestämma själva vilka bostäder de vill ha?

– Tänk om man resonerade likadant inom skolan, i vår kommun tycker vi att det räcker med att barnen går i skolan i sju år. Så gör vi inte och ett kommunalt självstyre är något som man fått av staten för att förvalta väl. Kom ihåg att kommunerna har ett bostadsförsörjningsansvar och mark finns det gott om i alla kommuner, även här i Farsta finns det luckor att bygga nytt på. Sedan är det väl inget krav att bostäder måste ligga centralt där marken är som dyrast. Exploatera nya områden i utkanten av staden och locka dit byggbolag som idag kan bygga lägenheter med rimliga hyror, säger Hans Lind.

Finns det inte risk för att vi då bygger så kallad social-housing-områden och skapar nya typer av ”getton”?

– Men vad är alternativet? Ökad trångboddhet med tio personer i en lägenhet, svarta kontrakt och kriminalitet? Sedan går det faktiskt att hitta lösningar där man kilar in lägenheter med låg hyra i befintligt bestånd så att du inte får en stigmatisering av vissa fastigheter, så gör man nu i en del områden i Göteborg där övriga hyresgäster betalar högre hyra för att subventionera de tio procent av lägenheterna som får lägre hyra.

Nu är inte subventioner eller bidrag något som professor Lind förordar. Trots att han har ett förflutet som vänsterpartist på 80-talet är hans modell en bostadsmarknad som ska stå på egna ben.

– Bostadsbidrag skapar inga byggrätter. Hur många fler bostäder kommer Lidingö att bygga för att man rullar ut högre bostadsbidrag. Risken är att hyrorna istället pressas upp till nytta enbart för fastighetsägare. Om kommunerna planlägger på billig mark och det byggs enkla lägenheter kan du hyra en etta för runt 5 000 kronor eller en trea för 9 000 kronor, och det är nivåer som även låginkomsttagare och nyanlända klarar.

Hans Linds syn på hyresregleringen är inte heller den helt kompatibel med den som vänstern och Hyresgästföreningen försvarar.

– Visserligen är det en myt att Socialdemokraterna alltid försvarat hyresregleringen. Man lade faktiskt fram förslag för 50 år sedan lade man fram att ta bort den så kallade hyreskontrollen men det stoppades då av folkpartiet. Hade vi redan då sluppit hyresregleringar tror jag faktiskt inte att det varit någon brist på bostäder idag. Se på Finland och Tyskland, där har man lyckats förena en friare hyressättning med ett konsumentskydd för hyresgästerna så att de har skäliga avtal och inte kan slängas ut på gatan av hyresvärden. I Helsingfors har man även statliga riktlinjer för att en del av det som byggs ska vara riktat till penningsvaga grupper. Problemet med den extrema form av hyresreglering vi har är att den skyddar ”insiders” som då inte sätter press på politikerna att bygga billigare bostäder.

Hans Linds bild av bostadspolitiken är att såväl politiker som många intresseorganisationer grävt ner sig i normativa och ideologiska skyttegravar där man bara ser vad som är bäst för den egna gruppen. Och samma stuprörstänkande ser han även hos kommunerna.

– Å ena sidan har du ett mark- och exploateringskontor som ser till att ta så bra betalt som möjligt för marken för att få in pengar till kommunkassan, och i samma kommunhus sitter en socialförvaltning som för höga kostnader måste köpa bostadsrätter, hyra hotellrum för att klara av sina åtaganden.

Att bostadspolitiken radikalt läggs om innan valet tror Hans Lind inte, men efter den 8 september nästa år när partierna inte längre behöver positionera sig, och sannolikt även behöver fatta stora beslut över blockgränserna kommer man att tvingas till förhandlingsbordet.

– Då är jag redo med min skrift som nu går under arbetsnamnet ”Den stora bostadspolitiska kompromissen”. I den ger jag förslag på förändringar som såväl höger som vänster kan enas kring, säger Hans och skrattar.

Han tackar för kaffet och beger sig till radhuset för att bygga vidare på ett växthus.