”Så ja, jag hade fel. Men nej, jag gjorde nog faktiskt inte fel. Jag är glad åt att den varg som jag ropade efter 2019 inte kom. Men jag kommer inte att sluta ropa efter vargar.”
Året var 2019. Jag arbetade med en rapport, ”Välfärdens utmaningar”, för ett seminarium i Almedalen. När jag läser den idag kan jag konstatera att jag ropade på en varg som aldrig kom. Den demografiska utvecklingen pekade då, enligt SKR:s prognoser, på att det 2022 skulle saknas 35 miljarder kronor till välfärden. Detta var en av mina huvudpoänger. Jag fick fel. Men gjorde jag ändå rätt?
Nu när vi står där, på tröskeln till 2022, är kontrasten påtaglig. Nu saknas inte pengar. Snarare tvärtom. Generösa statsbidrag har stöttat upp under pandemin. De förväntade skatteintäkterna för 2022 är nu högre än i prognoserna före pandemin. Resultaten, som mestadels varit starka för både 2020 och 2021, förväntas på de flesta håll bli goda även 2022. Situationen är så gynnsam att ett antal kommuner planerar skattesänkningar.
För framtiden ser kostnadsökningarna också ut att bli lägre än vad som tidigare förväntats. Enligt uppdaterade befolkningsprognoser från SCB kommer antalet barn att minska, inte öka, fram till 2030. Det ger minskat tryck inom förskola och skola. Antalet äldre kommer öka markant.
Men effekterna av detta kan mildras. Det finns en trendmässig minskning av andelen äldre i behov av äldreomsorg. Om den håller i sig skulle det kunna innebär att det blir färre personer på särskilt boende än tidigare. En relevant fråga, efter pandemin, blir då kanske snarare hur många nya äldreboenden som vi faktiskt behöver bygga. Men innebär detta att allt är bra? Ska jag bara erkänna att jag hade fel och strunta i vargen? Nej, så enkelt är det tyvärr inte. Det finns också en betydande minussida.
Det går inte komma ifrån att den fortsatta demografiska utvecklingen innehåller stora utmaningar. Försörjningskvoten, alltså antalet icke-yrkesarbetande personer som varje yrkesarbetande i snitt behöver försörja, kommer att öka. Det gör det svårare att finansiera välfärden. Detta kommer även, av allt att döma, att ge upphov till en växande personalbrist. Där befolkningen krymper, vilket den kommer göra i många kommuner, kan det också bli svårt och dyrt att göra den anpassningar av välfärden som då krävs. Mitt i detta står det faktiskt en varg och lurar. Med hjälp av systematiska effektiviseringar, och en ökad insats från statens sida, skulle ekvationen antagligen gå att lösa ut även med de förutsättningarna. Men om inte tillräckligt görs kan det gå illa.
Problem av detta slag får vi inte blunda för. Tvärtom. För att kunna hantera dem måste de lyftas fram. En gammal 90-talsdänga innehåller strofen: ”Hoping for the best, but expecting the worst”. Det är där någonstans, menar jag, som vi som prognosmakare och analytiker behöver finnas. Vi ska inte fantisera ihop någon varg. Att överdriva är alltid fel. Men vi ska inte heller tveka att peka på en sannolik varg – på ett ”worst case”-scenario som skulle kunna realiseras. För att kunna göra det bästa av framtiden måste vi alltid ha modet att se och ta itu även med de dystraste framtidsbilderna.
Så ja, jag hade fel. Men nej, jag gjorde nog faktiskt inte fel. Jag är glad åt att den varg som jag ropade efter 2019 inte kom. Men jag kommer inte att sluta ropa efter vargar.