Pär Österholm, professor i nationalekonomi Handelshögskolan på Örebro universitet, resonerar kring Riksbankens obligationsköp.
I kölvattnet av den lågkonjunktur som inleddes i och med finanskrisen 2008 har Riksbanken sedan 2014 haft en styrränta på noll procent eller lägre. Inflationstrycket i ekonomin har dock varit envist lågt och i syfte att göra penningpolitiken mer expansiv inledde Riksbanken 2015 köp av statsobligationer – en åtgärd som ingår i den bredare kategorin av verktyg som ofta kallas kvantitativa lättnader (eller ”quantitative easing” [QE] på engelska). Dessa köp har inte bara minskat räntan på statsobligationer utan även bidragit till att pressa ned den generella räntenivån; till exempel tyder forskning på att räntan på kommunobligationer minskat i ljuset av köpen.
Under coronakrisen har Riksbanken utvidgat sina obligationsköp och de omfattar numera inte bara statsobligationer. Detta kan delvis förklaras av det faktum att Riksbanken äger en så stor andel av den utestående stocken av statsobligationer att ytterligare köp bedöms kunna störa marknadens funktionssätt.
Obligationsköpen under coronakrisen består huvudsakligen av säkerställda obligationer och kommunobligationer, men även företagsobligationer har köpts. Innehaven uppgick i slutet av februari i år till cirka 256, 55 respektive 5,5 miljarder kronor för de tre tillgångsslagen; av kommunobligationsinnehavet har huvuddelen – cirka 50 miljarder kronor – emitterats av Kommuninvest och därmed endast en mindre del av enskilda kommuner. Riksbankens obligationsköp har bidragit till att pressa ned obligationsräntorna. Detta har varit ett av syftena och ur detta perspektiv har åtgärden således varit framgångsrik. För kommunsektorn har det medfört minskade upplåningskostnader, vilket sannolikt ses som välkommet.
Det finns dock nackdelar med obligationsköpen som inte kan ignoreras. Ur ett mer principiellt perspektiv kan de ifrågasättas då de påverkar incitamenten på marknaden och riskerar att leda till snedvridningar – något som bland annat påpekats av den före detta vice riksbankschefen Karolina Ekholm.
Vidare kan det noteras att det låga ränteläget – vilket även den låga reporäntan bidrar till – medför att investerare som inte under överskådlig framtid vill ha garanterat låg avkastning tvingas köpa mer riskfyllda tillgångar såsom aktier. Detta har bidragit till den mycket starka återhämtning som vi sett på Stockholmsbörsen efter den kraftiga nedgången under det första kvartalet 2020. Jag har dock svårt att se särskilt positivt på denna utveckling. Ett högt risktagande och vad som åtminstone i mina ögon är en omotiverat stark börsutveckling känns inte som goda fundament för den svenska ekonomin.
Avslutningsvis skall jag villigt erkänna att jag är kluven inför delar av den okonventionella penningpolitiken. Riksbanken måste ta inflationsmålet på allvar och det är önskvärt att penningpolitiken är tydligt fokuserad på detta. Under vissa omständigheter måste dock Riksbanken säga att vi får acceptera att det tar längre tid än normalt att nå målet. Det är på intet sätt lätt att säga vad den optimala avvägningen är i denna fråga, men jag konstaterar att Riksbanken bör visa viss återhållsamhet – det är inte rimligt att försöka uppnå inflationsmålet till vilket pris som helst. Risken är annars att den okonventionella penningpolitiken kommer att kosta mer än den smakar.