Vi befinner oss i en period av nedåtgående inflation, men måste ändå räkna med att vi har ett tufft år framför oss. Men det finns utrymme i statsfinanserna för ett ökat stöd till kommuner och regioner. Det säger Swedbanks prognoschef Andreas Wallström. Dialog fick ett samtal med honom om ränta, inflation och konjunkturer, dagen efter att Riksbanken för första gången sedan februari 2022 beslutat att pausa räntehöjningen.
Vi kan väl börja i den ändan. Vad är din bedömning? Har vi ni nu fått
bukt med inflationen? Det är signalerna som Riksbanken ger. Delar du den bedömningen?
– Ja, det gör jag. Toppen på inflationen nåddes december 2022, så vi har en nedgång i inflationen under nästan ett års tid. Tittar vi närmare på den senaste månadens utveckling så har vi haft en helt normal prisutveckling, så i det avseendet är ju faktiskt inflationsproblemet över. Sedan kan förstås inflationstrycket komma tillbaka vilket oroar Riksbanken. Själv känner jag mig ganska trygg med att den kommer att fortsätta gå ner och inte stiga, säger Andreas Wallström.
Vad kan ändra den bilden?
– Svensk inflation är ingen isolerad ö. Den styrs mycket av vad som händer i Europa och i USA. Ser man till det globala kostnadstrycket är det tydligt att det har sjunkit under drygt ett års tid. Energipriserna och råvarupriser generellt sett har pressats ner, det gör att man kan vara optimistisk vad gäller inflationen.
– Sedan ska man komma ihåg att inflationen faller inte innebär att priserna sjunker, de ökar bara lite långsammare, tillägger han.
Anser du att Riksbanken har väntat för länge med att sänka räntan och att vi har haft en för hög räntenivå under lång tid, vilket inte minst har påverkat kommunsektorn?
– Ja, jag tycker att man borde gått lite försiktigare fram. Hushållen i Sverige är högt belånade och därför mer exponerade mot ränteuppgångar än många andra länder. Det gör att man kan få samma effekt med mindre höjningar i Sverige än vad man kan få i Europa generellt. Jag ser en risk att man har gått för hårt fram här och att vi kommer få en tuff period i svensk ekonomi. Vi hade ändå fått ner inflationen utan att de sista höjningarna hade behövts.
Men effekterna av höjningarna har väl inte slagit igenom än fullt ut? Låntagare, såväl hushåll, näringsliv och offentliga verksamheter har fortfarande lån med låga räntor.
– Ja, så är det. En del lyckliga själar band sina räntor 2020–2021 och de är ju förskonade från den här uppgången. Men de flesta börjar nu möta det höga ränteläget, och det kommer att vara några månader till där det blir ännu tuffare.
Det är väl också drivkraften till en fortsatt lågkonjunktur? Var är vi egentligen konjunkturmässigt – i början, i mitten i slutet av en lågkonjunktur?
– Vi ekonomer kan diskutera om det är lågkonjunktur eller inte. Men vi är bevisligen i period där svensk ekonomi utvecklas svagt men en försvagning på arbetsmarknaden. Jag har svårt att tro detta ska vända i närtid, de kommande tolv månaderna kommer att bli tuffa.
– Men sen kommer det här att lätta och det var ett viktigt besked när Riksbanken säger att de inte ska höja mer. Fast det blir ännu viktigare den dagen de sänker räntan. För vi har en nivå på räntorna som är åtstramande, och för många hushåll, särskilt de yngre som gått in sent i bostadsmarknaden är det jättetufft.
Vi som varit med några år anser att 3–4 procent ränta inte är så mycket. Är vi inte dopade av den långa tiden med låg ränta, till och med nollränta?
– Jo, på något vis kan det här vara en tillnyktring då – att få folk i gemen att förstå att det är osäkert och vi måste ta höjd för att räntorna kan vara så här höga som de är. Men med det sagt så ska man också komma ihåg att för tre år sedan sa alla experter, vi och Riksbanken, att räntorna med största sannolikhet kommer att bli låga under lång tid. Unga hushåll kanske trodde på det och gick in och köpte sina bostäder för många miljoner. Jag tycker det är hårt slag mot dem där, hur skulle de då veta det?
Riksbanken kommunicerar att vi ligger kvar på 4 procent och inga sänkningar kommer förrän 2026. Samtidigt är det ekonomer som säger att det där är ett resonemang med både livrem och hängslen och räntan sänks tidigare än så. Vad tror du?
– Varken vi på Swedbank eller Riksbanken vet ju så klart med stor säkerhet vad som kommer hända om ett eller två år. Men vi som följer Riksbanken noga vet att deras prognoser även är ett kommunikationsmedel. Riksbanken vill inte att vi ska tänka att om tre-sex månader kommer räntan att vara lägre. Då börjar vi redan nu att bli för glada och konsumera för mycket. Därför tycker jag inte att man ska fästa så stor vikt vid vad de säger om den långa horisonten.
– Vår syn, och de flestas ekonomers, är att Riksbanken kommer att följa med de stora centralbankerna ut i världen. Fed och ECB bedömer vi kommer att börja sänka till våren nästa år. I vår prognos har vi lagt in en sänkning i juni nästa år.
Genomsnittsräntan hos Kommuninvest är i skrivandes stund 3,73 procent för nya lån, pengar som ska gå till investeringar inom välfärd och infrastruktur. Är det inte en tämligen normal ränta?
– Jag delar den synen, jag tycker inte det låter som en förskräckande hög nivå. Vår bild är att kortare löptider kommer att komma ner från dagens höga nivå när Riksbanken sänker. Däremot om man tar längre löptider, på tio år, det som statsobligationer men också kommuners egna obligationer, där tror vi inte att de kommer att komma ner så mycket. Det är papper som styrs väldigt mycket av globala trender, av det som händer i USA och Europa. Där finns det en del som talar för att vi inte kommer tillbaka till nivåerna vi var för två, tre år sen.
Om du skulle vara rådgivare till en kommun som ringer upp dig i dag och frågar: ”Ska vi låna kort eller långt?” Vad skulle du säga då?
– Då skulle jag låna långt. För jag tror att korta räntor är tillfälligt höga nu. Om man ska låna i dag så ska man låna långt ändå.
Hur skulle du säga att kommunerna och regionerna mår ekonomiskt just nu, efter den här långa perioden med stigande räntor och hög inflation?
– Jag är makroekonom och har inte jättekoll på kommunsektorns ekonomi, men min bild är att många kommuner är hårt pressade av räntor och inflationen. Man har inte indexerade statsbidrag och kommunerna får ju inte kompensation för kostnadsökningen fullt ut vilket innebär ett stort rationaliseringstryck. Det blir en utsatt situation när man byggt en skuld sedan pandemin samtidigt dom det är demografiska förändringar med äldre befolkning.
Samtidigt var det väl ett antal goda år där kommuner och regioner kunnat lägga i ladorna.
– Min bild är att kommunerna har rätt begränsade möjligheter att spara i goda tider för dåliga tider. Det är ett bekymmer för sektorn som försvårar långsiktighet. Nu är vi dessutom i en situation där konjunkturen viker och går svagt vilket förvärrar läget för hela landets ekonomi. Man skulle önska att kommunerna i högre grad kunde vara en kraft med möjlighet att i svåra tider balansera den övriga ekonomin.
Enligt Sveriges Kommuner och Regioner, SKR, kommer kommunerna och regionerna ha ett sammanlagt budgetunderskott på 24 miljarder nästa år. De vill nu ha besked från regeringen om höjda statsbidrag. Anser du att staten borde hjälpa till där?
– Ja, det tycker jag, i ett makroperspektiv är det väldigt lite pengar, ungefär 0,3 procent av BNP. Så det är ingen tvekan om att staten skulle kunna göra det här och kunna öka sin upplåning. Medel skulle kunna gå inte minst till infrastruktur och välfärden. Till exempel i våra VA-system som är rejält eftersatta. För varje år som går är det ett pris med att vänta.
Så du menar att det lönar sig i längden för hela samhället att stötta regionerna och kommunerna idag?
– Ja, absolut. Svenska regeringar har de senaste åren varit för strama och snåla med offentliga medel. Vi har sparat i ladorna lite väl mycket och har svårt att använda de sparade medlen. Vi har en offentlig skuld i stat och kommun som är ungefär 30 procent av BNP. Det är mycket lägre än de flesta länder i Europa där snittet är hundra procent. Jag säger inte att vi ska upp till den nivån, men ta Tyskland, som är ett fiskalt konservativt land, de har dubbelt så hög offentlig skuld jämfört med oss.
– Det finns alltså utrymme som vi inte nyttjar. Man skulle kunna tycka att det är bra att vara försiktig och vänta med att använda pengarna till kriser, men nu har vi haft finanskris, pandemi och statsskulden fortsätter att sjunka.
Finns det inte en risk att större upplåning skulle elda på inflationen ytterligare?
– Väldigt liten risk och allt för stort fokus på det från regeringen, det finns mycket man kan göra som inte alls är inflationsdrivande. Allt som ökar vår produktionsförmåga och utbud pressar priserna och dämpar inflationen. Jag anser inte heller att finanspolitiken ska ha som sitt huvudsakliga syfte att hålla på med inflationsbekämpning det är Riksbankens roll.
Är inte det här något som sattes under Göran Perssons tid när han myntade det här begreppet att den som står i skuld är inte fri? Och att vi har levt under det mantrat?
– Det tror jag är en viktig aspekt. Många beslutsfattare i dag är fortsatt väldigt märkta av 1990-talet. Jag pratade om det här med en före detta minister på 90-talet som sa att: ”Tyvärr så är det nog så att vår generation måste dö ut först, innan vi kommer att få se en förändring”
Kommer inte den stundande lågkonjunkturen att gröpa ut en del av skatteintäkterna? Är det inte regeringen tänker: vi kommer att få lägre skatteintäkter framåt och är återhållsamma på grund av det?
– Lägre sysselsättning och skatteintäkter finns redan i regeringens prognos, i vår prognos och i Konjunkturinstitutens prognos. Det ligger alltså i kalkylerna. Man ska också komma ihåg att vi har ett väldigt starkt utgångsläge. Under hösten 2023 hade vi den högsta sysselsättningsnivån i Sverige på över 30 år. Det är utgångsläget. Om sysselsättningen går ner lite härifrån är förstås inte bra, men det är från en väldigt stark nivå.
Hög sysselsättning är det framför allt i storstäder och på tillväxtorter. Tror du att tudelning kommer att öka mellan rikare och fattigare kommuner och regioner?
– Ja, jag är rädd att det finns en sådan tendens, och det lär väl aktualisera frågan om det kommunala utjämningssystemet som inte fungerar optimalt. Många har pekat på detta, det är dags att se över det igen. Men det är ju en väldigt stor och svår fråga som är bortom en
enkel ekonoms synfält, För det handlar ju om demokrati till syvende och sist.
Utlåningen till kommunerna har faktiskt minskat för första gången på väldigt lång tid, och då framför allt till investeringar i de kommunala bostadsbolagen. Bevisligen skjuter man projekt med nya bostäder fram i tiden. Är det klokt, blir det verkligen billigare att bygga i morgon?
– Pratar vi bostäder så är det förståeligt att man skjuter det på framtiden. Det är tre faktorer som gör att det är tufft för bostadsbyggare generellt. Dels har vi ränteuppgången så klart. Sen har det varit en stor uppgång i byggmaterialkostnader, de är upp 30 procent på två år. En tredje faktor är osäkerheten- om hur stor efterfrågan på bostäder i den nya miljön med höga räntor. Vi får verkligen hoppas att den kalkylen går ihop om några år. Annars kommer det oundvikligen att byggas för lite bostäder.
– Jag tror att bostadsbyggandet kommer att vara lågt kommande år. Det är svårt att se någon vändning i det här, även om räntan skulle komma ner.
Kommuninvest menar att läget just nu är svårbedömt. Är det mer svårbedömt nu än i tidigare finanskriser?
– Det är en jättebra fråga. Jag har hållit på med prognoser i 20 års tid och just nu tycker jag faktiskt inte att det är jätteosäkert. Visst, det har varit väldigt speciella tider med pandemin. Sedan uppgången i inflationen och räntorna som kom så snabbt. Det gav stora chocker. Men just nu tycker jag inte att det är så himla stor osäkerhet kring prognoserna.
Min bild är att du i grunden är optimist inför framtiden. Men om du ändå ser ett orosmoln, vad skulle det vara? Är det utvecklingen i Kina?
– Jag delar en oro över protektionismen som breder ut sig i flera länder, och att demokratin får stå tillbaka i allt fler länder, vilket riskerar att bromsa utvecklingen av välståndet. Men något som också känns läskigt är att de amerikanska statsfinanserna är i dåligt skick och att det inte finns någon politisk kraft att lösa det. I år beräknas USA få ett budgetunderskott på 7–8 procent av BNP. Skulle vi omsätta det till svenska förhållande skulle staten gå back med 400–500 miljarder kronor.
– En förtroendekris för den amerikanska ekonomin skulle inte bara påverka USA utan även leda till att räntorna globalt, även i Sverige, ökar mer än vad vi tror i dag.