Lars Heikensten, ordförande i Finanspolitiska rådet, anser att det behövs en inbromsning i svensk ekonomi för att få ner inflationen. Och han rekommenderar den nya regeringen att hålla sig borta från en allt för expansiv finanspolitik.
Lars Heikensten riksbankschef i början av 2000-talet, var med om den stora omläggningen av svensk penningpolitik då styrräntan togs ner från 8,95 till 1,5 procent, något som då betraktades som en extrem låg ränta.
Sedan dess har vi upplevt en lång period med låg ränta, även minusränta, men den är nu tillbaka på nivåer som i ett längre perspektiv är mer normala.
Fast inflationen är däremot långt från normal, senaste siffran för september var 9,7 procent, nivåer vi inte sett på trettio år.
Lars Heikensten räknar med att Riksbanken som riksbankschefen Stefan Ingves aviserat kommer att göra några räntehöjningar till fram våren 2023 då styrräntan säkert kan landa på 2,5-3 procent.
– Även om de nivåerna nu framstår som höga är de på intet sätt onormala i ett längre perspektiv. Det är antagligen också bättre för ekonomin på längre sikt med ett högre genomsnittligt ränteläge.
När tror du att inflationen viker ner igen?
– Det är oerhört svårt att veta. Senast vi hade stagflation, stagnation i ekonomin i kombination med hög inflation, var på 70-talet. Då sänkte den amerikanska centralbanken sina styrräntor vid två tillfällen för snabbt. Inflationen hade inte lagt sig utan steg igen. Resultatet blev en tredje nu mycket kraftig höjning som slog knallhårt mot ekonomin. Den erfarenheten är väl känd i alla centralbanker. Den talar för att det kommer att krävas tydliga tecken på att ekonomin saktar in – att tillväxten faller och sysselsättningen viker – och att den underliggande inflationen går ner innan det kommer räntesänkningar.
Det finns bedömare som anser att priserna stigit mer än vad kostnadsutvecklingen motiverar?
– Ja, när inflationen sätter i gång är det svårt att hejda spiralen uppåt. Företagen eftersträvar att sätta så höga priser de kan och tar förstås chansen när en sådan här process kommer i gång. Det är därför som det krävs att ekonomin saktar in om det ska bli slut på prishöjningarna.
Hur mycket kan egentligen Riksbanken i Sverige styra utvecklingen – är det inte framför allt USA som sätter agendan för ränteutvecklingen?
– Sverige är en liten öppen ekonomi som är mycket beroende av den ekonomiska utvecklingen i omvärlden. De finansiella kopplingarna är också mycket starka. Det innebär att vad som sker med ekonomin och ränteläget i omvärlden påverkar oss. Tydligt är hur det relativa ränteläget ofta påverkar kronkursen. Om vi skulle försöka ha lägre räntor än euroområdet är det möjligt att kronan skulle falla en del mot euron.
Är det inte bra för exportindustrin med en svag kronkurs?
– Jo, men i det läge vi befinner oss i nu är det primära att få stopp på inflationen och ju svagare krona ju dyrare importvaror. Skulle vi höja räntan mindre än andra centralbanker är det risk att inflationen späds på från importvaror.
Regeringen har aviserat en politik som kostar; bland annat tandvårdsreform, utbyggd primärvård, utbyggnad av kriminalvården, lägre skatt för låg- och medelinkomsttagare, lägre drivmedelspriser, sänkt skatt på ISK. Hur ser du på politikens ansvar för att hålla tillbaka inflationen?
– Om vi bedriver en expansiv finanspolitik, en politik där vi sänker skatter och ökar utgifter mer än statens inkomster stiger, innebär det att efterfrågan i ekonomin ökar. Hushåll och företag får mer pengar att spendera. Då stiger också inflationen. I en sådan situation är finanspolitiken uppenbart i otakt med penningpolitiken och det försvårar för Riksbanken.
Vi ska hålla tillbaka utgifterna, inte släppa amorteringskrav, anser Stefan Ingves. Håller du med?
– I stort, ja. Just nu händer det mycket i ekonomin. När hushåll och företag måste betala högre priser för energi, livsmedel och annat har de mindre att röra sig med. De drar då ner på efterfrågan och ekonomin viker. Finanspolitiken bör ta en del hänsyn till detta, men som sagt inte vara alltför expansiv.
Vilken typ av stimulanser bör regeringen införa i rådande läge?
– Åtgärder som bidrar till att ekonomin fungerar bättre. Vi behöver snabbt mer el. En utbyggnad av vindkraft vore därför bra. Satsningar på arbetsmarknadspolitik och kompetensuppbyggnad behövs också för att få ut fler på arbetsmarknaden. Relationen mellan inkomsten efter skatt och vad man kan få i bidrag måste också vara rimlig. Det är åtgärder som förbättrar ekonomin samtidigt som de bromsar inflationen. Utbudsåtgärder brukar vi ekonomer kalla dem.
Hur ser du på regeringens planer på att sänka kostnader för el och bensin?
– När det gäller åtgärder som ökar efterfrågan gäller det alltså att se upp. Det är rimligt att hjälpa de hushåll som har lägst marginaler. Kanske kan man också motivera stöd till företag som har drabbats hårt av de högre energipriserna. Men det måste då handla om hjälp till ”övervintring”, att företagen bedöms kunna leva vidare under mer normala omständigheter. Och enbart till företag som hamnat i svåra situationer, inte något allmänt stöd. Att generellt stimulera konsumtion av elektricitet – som vi har brist på idag – är inte bra.
Gasa på för att undvika en för kraftig lågkonjunktur och bromsa för att inte öka inflationen – är det så man tvingas agera?
– I ett läge där Riksbanken normalt skulle stötta ekonomin för att dämpa nedgången måste de göra motsatsen på grund av inflationen. Det är då olämpligt att finanspolitiken håller emot. Men situationen kan förstås ändras snabbt. Både regering och riksbank måste ha örat mot rälsen och vara beredd att hela tiden ompröva beslut och lägga om kursen.
Gasade man på för mycket under pandemin?
– Nej, det tycker jag inte, då rådde stor osäkerhet; det var en helt ny, okänd situation. Jag var själv rädd för en kollaps i ekonomin. Men det var bra att stöden snabbt drogs tillbaka när situationen förbättrades. Med facit i hand kanske man inte hade behövt ta i så mycket, men när besluten fattades tycker jag det var rimligt.
Kommunerna står inför ett kärvt läge med bland annat stora kostnadsökningar för pensioner.
– Kommunerna är en stor del av ekonomin. Om ekonomin viker och inflationen stiger påverkar det förstås kommuner och regioner precis som det påverkar alla andra. För kommunernas del innebär det en stor omställning efter ett par goda år med mycket omfattande statliga stöd.
– Jag tror att det kommer att ta tid att ta sig ut ur den besvärliga situation vi hamnat i. Prognoserna för 2023 och 2024 har reviderats ned en hel del det sista året. Jag skulle inte bli förvånad om vi får se fler nedrevideringar. 2025 kan mycket väl blir ett svagt år.
Om kommunerna börja spara eller höja skatten så förstärks lågkonjunkturen. Var är ditt råd?
– Jag tycker inte att kommunerna i detta läge ska öka sin aktivitet för att hålla konjunkturen uppe, men inte tvärtom heller. Mer långsiktiga ambitioner; en bra skola, åtgärder för att förbättra miljön bör vägleda verksamheten samtidigt som ekonomin bör vara någorlunda i balans. Skulle inflationen komma ner och aktiviteten samtidigt vika är det viktigt att kommunerna inte ytterligare bidrar till nedgången.
Det finns ett balanskrav för kommunerna – läge att töja på det lite om läget är kärvt?
– Där är vi inte nu i alla fall.