Hotet från översvämningar är ett växande problem för de svenska kommunerna. Om inget görs kan de långsiktiga konsekvenserna påverka hela samhällsutvecklingen. Men ansvarsfrågan är ofta oklar.
För de husägare som desperat med trasor och vad som råkar stå till buds, försöker få stopp på avloppsvattnet som är på väg att fylla källaren, är det en obehaglig händelse. Men zoomar vi ut något kommer framtidens ökande regnmängder och allt kraftigare skyfall knappast som någon överraskning.
I maj 2017 lämnade klimatanpassningsutredningen sitt betänkande Vem har ansvaret? till regeringen. Där konstateras att dagens system inte är gjorda för att klara framtidens utmaningar. Problemen är flera, men allra mest märkbart – inte minst för de fastighetsägare som tvingas sanera – är kombinerade ledningar där dag- och avloppsvatten ska trängas i samma rör.
Det finns en enorm underhållsskuld nedgrävda i våra VA-nät. Branschorganisationen Svensk Försäkring uppskattade att hela 80 procent av de skador som uppstod efter skyfallen i Gävle 2021 orsakades av baktryck i kommunens VA-system. I våras presenterade Svenskt Vatten, som företräder Sveriges kommunala VA-avdelningar, sin investeringsrapport. Där beräknas det årliga investeringsbehovet för dricksvatten och avlopp i Sverige till 31 miljarder kronor. Totalt är det 560 miljarder kronor som behöver investeras fram till 2040. Men det har hittills gått för långsamt. Sverige har idag en underinvestering i sin VA-infrastruktur på 10 miljarder årligen.
– Detta är en trend vi sett under en längre tid och därmed inte ett enskilt problem. De långsiktiga konsekvenserna för hur detta påverkar samhällsutveckling, beredskapsförmåga och enskilda hushåll är svåra att överblicka. Vi är oroliga för att vi är på väg att skapa oss själva en ny kris likt energifrågan, säger Pär Dalhielm vd på Svenskt Vatten.
Men kanske att 2023 är något av en vändpunkt. Stora översvämningar, med kostsamma skador på fastigheter och infrastruktur, är som sagt inget nytt. Men det som skilde regnovädret Hans från tidigare år är hur i stort sett hela Sverige drabbades samtidigt. Att det krävs stora insatser för att hitta anpassningar som klarar de riktigt stora nederbördsmängderna har därför knappast gått någon förbi.
– I många delar av landet har man gjort stora investeringar. Men de riktigt stora utmaningarna, och där det nu är som tuffast att klara underhållet, är där man har ett stort VA-nät i förhållande till invånarantal, konstaterar Ann-Sofie Eriksson, chef på sektionen för planering, säkerhet och miljö på Sveriges kommuner och regioner, SKR.
Pär Dalhielm instämmer, i grunden står alla kommuner inför liknande utmaningar. Men startpunkt, förmåga och förutsättningar varierar kraftigt beroende på geografi, kommunstorlek, klimat och andra faktorer. Han exemplifierar:
– Exempelvis har Pajala kommun cirka 100 meter ledningsnät per ansluten kund medan Linköping har runt 1,2 meter ledning per kund. Då ledningsnätet utgör den enskilt största anläggningstillgången förstår vi att förutsättningarna skiljer sig kraftigt mellan våra kommuner.
Många kommuner har det tufft i lågkonjunkturen. Går det ens komma i närheten av att lösa Sveriges VA–infrastruktur just nu?
– Vi har inget alternativ. Vi måste ta tag i detta om vi inte ska riskera större samhällsstörningar framgent. Infrastruktur går att misshandla ganska länge och ganska mycket innan man når en tipping point. Väl där blir problemen omfattande och kortsiktiga lösningar är därför både oekonomiska och ineffektiva, säger Pär Dalhielm.
Han ser en stor risk att kommuner nu skjuter på nödvändiga och långsiktiga investeringar av kortsiktiga skäl. Rent teoretiskt skulle detta inte behöva ske, VA-investeringar finansieras via en särskild taxa och behöver därför inte konkurrera med andra kommunala uppgifter.
– Men i praktiken verkar dock förståelsen vara relativt låg för vilka möjligheter det skapar hos politiker och i vissa fall kommunledning. Å andra sidan, när byggsektor och konjunktur sjunker så skulle investeringar i VA-näten kunna utgöra en motor, resonerar Pär Dalhielm
Men med tanke på de pengasummor vi pratar om – går det att ta ut allt på VA-taxan?
– Taxan är och kommer vara grunden för finansiering framåt. Dagens taxor är generellt sett låga vilket innebär att det troligen finns goda möjligheter till höjningar innan hushållens betalningsförmåga når taket, säger Pär Dalhielm.
Men inte enbart. Redan i dag skiljer taxenivåerna 500 procent beroende på vilken kommun man bor i. Då menar Pär Dalhielm att det krävs en översyn av nationella fördelningsprinciper och möjligheter till statligt stöd
– Även lånegarantier, ränterisker och kapitalkostnader behöver utredas nationellt. Dagens anläggningar har ett anskaffningsvärde på cirka 1200 miljarder, medan det bokförda värdet utgör endast 8 procent av detta. Kommunernas balansräkningar kommer explodera närmsta åren, säger Pär Dalhielm.
Även Ann-Sofie Eriksson betonar att det är ett stort ansvar som vilar på kommunerna. Men från SKR:s sida efterlyser man större statlig inblandning.
– Det är trots allt inte kommunerna som är ansvariga för klimatförändringarna i världen. Och dessutom ligger det yttersta ansvaret på fastighetsägare, som kan vara allt från stat, kommun till enskilda individer. Vi behöver hitta de effektivaste åtgärderna och då är det svårt för en enenskild kommun att ta hela den kostnaden, säger Ann-Sofie Eriksson.
Vi ska strax återkomma till det flytande ansvar, om uttrycket ursäktas, som präglar dessa frågor. Men först de statliga pengar som skjutits till.
De anslag som kommunerna kan söka hos MSB för klimatanpassning har varierat över åren. År 2021 handlade det om i sammanhanget futtiga 24 850 tusen kronor som kommunerna fick dela på. Följande år höjdes det rejält till 516 miljoner kronor, för att sänkas något i år, dryga 506 miljoner från början men sänkt med 25 miljoner i höständringsbudgeten.
Med tanke på stormen Hans härjningar, jordskredet i Stenungssund och andra väderhändelser väcktes det kritik mot kapade anslag i år. Å andra sidan användes inte hela anslaget 2022.
– Den stora ökningen från 2021–2022 gjorde att varken kommunerna hade färdigt ansökningsunderlag och utredningar att söka bidrag utifrån och tiden var för knapp att processa igenom fler ärenden då de ju ska uppfylla Förordning om statsbidrag till kommuner för förebyggande åtgärder mot naturolyckor som trädde i kraft september 2022 och som ställer ganska stora krav på tillstånd och beslutsunderlag, säger Mette Lindahl Olsson, enhetschef för naturolyckor och beslutsstödsystem på MSB.
Men i år talar det mesta för att i stort hela anslaget kommer nyttjas. Kommunerna har sökt för 800 miljoner (alltså mer än budget, men det är inte säkert att alla ansökningar klarar kriterierna).
– Tillsammans med tidigare års ansökningar och pågående ärenden, det kan ta flera år innan åtgärderna är färdigbyggda och vi betalar ut det sista först efter slutredovisning, har vi ett söktryck på cirka 2,4 miljarder kronor, summerar Mette Lindahl Olsson.
Men det handlar inte enbart att komma i kapp den stora underhållsskulden under jord. När stora regnmängder som vid ovädret Hans drabbas så kan inte ens ett fullt underhållet VA-system hantera allt. Det måste byggas bort ovan mark. När Sveriges lägst belägna stad Kristianstad nu bygger nya vallar och pumpstationer ligger budgeten på runt 2,3 miljarder. Bara för att nämna ett exempel. Åtgärder behövs som sagt i princip överallt. Var generellt ökande nederbördsmängder kommer att falla går att prognostisera hyfsat bra, men sannolikheten för kraftiga skyfall fördelar sig relativt jämnt geografiskt.
Ann-Sofie Eriksson konstaterar att anslagen inte kommer att räcka och att det krävs en större inblandning från staten sida.
– Vi ser också ett stort behov att kommunerna får mer och bättre hjälp med underlag hur behovet av åtgärder ut ser ut på den enskilda platsen. Det underlaget borde gå att få direkt från staten, från exempelvis SMHI och Länsstyrelserna. Nu betalar kommunerna mycket i form av konsulttjänster från bland annat SMHI, säger Ann-Sofie Eriksson.
Att verktygen är begränsade konstaterades redan i Klimat- och sårbarhetsutredningen (SOU 2007:60). I denna föreslogs en ny lag som skulle klargöra när en kommun får vidta eller finansiera åtgärder för att förebygga översvämning, erosion, ras och skred som drabbar enskilda fastigheter. Detta kom dock aldrig att ske. I den programberedning för hållbar omställning som tillsattes av SKR 2021 föreslås åter en lagreglering av förutsättningen för medfinansiering från fastighetsägare.
För ansvaret är till syvende och sist fastighetsägarens. Här vill Pär Dalhielm se lagändringar så att fastighetsägare blir skyldiga att bekosta och genomföra åtgärder för klimatanpassning på den egna fastigheten.
Men även om det skulle göra ansvaret tydligare så är det sannolikt inte hela lösningen. Som sagt: ansvaret är ofta flytande. Det är inte osannolikt att en åtgärd på en enskild fastighet mycket väl kan resultera i att grannen ”nedströms” hamnar i ett sämre läge. I regel återfinns den bästa lösningen ”uppströms”, men kan då vara svår att finansiera rättvist. Lika mycket som att hitta de tekniska lösningarna för att leda bort vatten, handlar det om vilka avtalsformer som kan vara lämpliga.
Ett exempel hittar vi i Humlegården i centrala Stockholm. Här har man anlagt stora vattenmagasin för att förhindra vatten att rinna ner mot Biblioteksgatan, ett par hundra meter ”nedströms”. Här har man kunnat samordna med fastighetsägare som sett behovet, men som inte kunnat anlägga stora magasin vid varje hus.
Kruxet kan vara att får med fastighetsägarna som nu har sitt på det ”torra”, men som kanske skulle hamna i sämre sits om andra fastighetsägare löste sina problem utan samordning. Lagrummet kring samfälligheter går inte att applicera på den här typen av anläggningar. I dag krävs det civilrättsliga avtal som kan bli rätt krångliga. För att kommunen ska kunna motivera åtgärder krävs det ett relativt stort eget fastighetsägarintresse området. Skulle man i för hög grad gynna enskilda fastighetsägare riskerar man att bryta mot kommunallagens likställighetsprincip.
– Det vore därför bra om kommunerna kunde samordna så att man hittar de mest effektiva åtgärderna. Man kan inte alltid lösa problemet på den enskilda fastigheten. Utan man kan i många fall behöva hitta mark som kan fungera som ett fördröjningsmagasin, säger Ann-Sofie Eriksson.
Utöver att ta bort hinder för samverkan, och samtidigt också införa incitament för samverkan mellan kommuner, skickar Pär Dalhielm med ytterligare ett par önskningar om förändringar.
– Reglerna om balanskrav på tre år i Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) behöver ändras till minst tio år. Fondering av medel måste tillåtas för både ny- och reinvesteringar. Det måste till statliga lånegarantier. Och staten bör inrätta en åtgärdsfond med statliga medel, så att kostsamma, men nödvändiga, åtgärder kan genomföras utan orimliga lokala konsekvenser.
Men helt hopplöst är det inte. I många fall kan det också handla om att skapa större medvetenhet om hur man står pall de dygn det tar för vattenmassorna att rinna undan. Kanske räcker det att bara säkra en dörr eller en tröskel för att få en kostnadseffektiv och fullt godtagbar lösning. Att gilla läget helt enkelt. Allra bäst är om det kan kombineras med att exempelvis ta bort en del hårdgjorda ytor för bättre infiltration. Det skapar möjligheten att kombinera klimatanpassningen med mervärden som ger mer grönska och träd i staden.