Kommentar

DET VAR DEN BÄSTA AV TIDER, DET VAR DEN VÄRSTA AV TIDER

Den faktiska eller upplevda klyftan mellan elit och ”vanligt folk” skapar konflikter i många länder världen över. Detta – tillsammans med klimatfrågorna – är några av de problem som vi människor bara kan lösa genom att samarbeta.

Det var det bästa av tidevarv, det var det sämsta av tidevarv, det var visdomens ålder, det var dårskapens ålder …”. Denna mening inleder Charles Dickens roman Två städer. Boken handlar om tiden kring den franska revolutionen 1789. Samtidigt med den sistnämnda pågick en annan revolution i England – den industriella. De sociala och ekonomiska förändringarna var påfallande. En effekt var att klyftan mellan olika samhällsgrupper blev enorm. En annan var den kraftiga omflyttningen från landet till staden.

I vår tid upplever vi globaliseringens revolution. Handel med varor och tjänster har förenklats och många led av grossister och mellanhänder har försvunnit. Vi översvämmas av information och det i en hastighet och mängd som ingen enskild människa har möjlighet att överblicka. Att hitta rätt bland sanna respektive falska nyheter kan vara helt avgörande för vår framtid.

Vårt tidevarv kan också konstatera att klyftorna ökar i många länder samtidigt som fattigdomen i världen minskar. Globaliseringen har bidragit till att lyfta många människor från svält och umbäranden samtidigt som fördelningen av globaliseringens vinster skapar nya utmaningar. Den faktiska eller upplevda klyftan mellan elit och ”vanligt folk” skapar konflikter i många länder världen över. Detta – tillsammans med klimatfrågorna – är några av de problem som vi människor bara kan lösa genom att samarbeta. Inte genom att dela upp oss i vi och dom.

I Dialog nummer 1 2019 förs samtal om effektivisering, humanism och kvalitet. Naturligtvis kan de tre områdena samsas, även om det alltid kommer att vara diskussion om definitioner och mätbarhet. Och även om förbättringsområdena är många, så kan vi vara stolta över den svenska välfärden och våra förvaltningstraditioner.

Det är viktigt att förstå skillnaden i roller mellan näringslivet och kommunerna. De förstnämnda har fokus på ekonomisk vinst – medan de sistnämnda har fokus på samhällsnytta. Kommuner, regioner och Kommuninvest styrs med demokratiska former. Här måste politiken och dess processer få kosta. Samtidigt måste kraven på kommunal förvaltning och dess tjänstepersoners effektivitet jämställas med de krav som ställs på anställda i det privata näringslivet.

Personligen tror jag att effektiviseringar i den gemensamma verksamheten handlar om att använda resurserna på ett smartare sätt. En möjlighet är ökat samarbete både på nationell, regional och kommunal nivå. Ett bra exempel på kommunal samverkan är Köping, Arboga och Kungsör som har ringat in 17 områden för samarbete.  Ett exempel på nationell nivå är det finanssamarbete som jag företräder. Via Kommuninvest har svenska kommuner under årens lopp sparat miljardbelopp i form av lägre räntor på sina lån.

Oavsett på vilken nivå samarbetet sker, så behövs ansvarsfulla och kravställande politiker. Dessa måste ge tydliga ägardirektiv och fortlöpande försäkra sig om att de anställdas operativa arbete leder till att uppsatta mål nås.

I vissa fall kan även kommunsammanslagningar vara ett sätt att bli effektivare. Utöver väl underbyggda utfallsberäkningar är det också viktigt att ha ett folkligt stöd. Det ska bli intressant att se vad den statliga kommunutredningen – med uppgift att ta fram en strategi för att möta kommunernas utmaningar – kommer fram till. Kommittén ska redovisa sitt uppdrag i mitten av oktober i år.