Carina Sammeli (S), kommunstyrelsens ordförande i Luleå säger att hon sover lugnt på nätterna – även om stadens skulder ökar. Hon är säker på att satsningarna i norr blir framgångsrika, men hon efterlyser ett statligt stöd för kommuner i ”positiv kris”.
Längst ner på sidan hittar du även intervjun i videoformat.
Norrbottens Järnverk, NJA, hade då stora planer på utbyggnad och nytt stålverk vid Luleå Malmhamn. Det utlovades 5 000 nya jobb i regionen. Men projektet stupade i lågkonjunkturen i slutet av 70-talet, och Luleå som redan byggt nya bostäder och annan infrastruktur satt med runt 200 miljoner kronor i skulder. En del av pengarna, cirka 115 miljoner fick man tillbaka genom årliga extra skatteutjämningsbidrag under femårsperioden 1978–1982.
Carina Sammeli var inte född när det projektet gick i graven. Men orolig för att det ska gå åt pipsvängen denna gång är hon inte.
– Europa behöver ställa om och vi sitter på de resurser i mineraler och kraft som krävs. Sedan tror jag inte att något av de projekt som planeras kommer exakt att se ut som de är tänkt när de är klara. Man byter fokus och inriktning, men hittills har inget krympt utan snarare växt, säger hon med tillförsikt.
Och varför blicka bakåt och bli handlingsförlamad tänker hon.
– Ska vi sluta göra något, lägga ner vår utbyggnad av hamnen, dra i handbromsen för nya bostäder och skolor – då är risken större än möjligheterna. Det som händer nu är avgörande för oss och för Sverige, görs inte investeringarna här hamnar de säkert i Kanada, i Tyskland eller Finland.
Carina Sammeli talar fort och säkert. Hon är omtalat tuff och under de tre år hon suttit som kommunstyrelsens ordförande vässat retoriken för att få med sig kommuninvånarna, det lokala näringslivet och förstås även staten på tåget.
Hon likt kollegorna i kommunhusen i Boden, Skellefteå och Kiruna vet att det är lätt att tala om satsningar, svårare att lyfta vem som ska stå för fiolerna. Ansvariga vill inte sitta med en eventuell Svarte Petter.
En inblick som hon själv har erfarenhet av under några år som politiskt sakkunnig på Finansdepartementet, då under regeringen Göran Persson.
– Öppnar du upp för bidrag till kommuner är det som att öppna Pandoras ask eftersom alla kommuner har, eller anser att det har, behov av pengar. Så är logiken på departementet. Men det finns andra vägar att gå, som nischmyndigheter som hjälper till med olika riktade stöd.
– Men just nu är det vi som får ta smällen om det går åt helvete. Och vi är några få kommuner som drar stora lass. Vi bor inte fler miljoner människor här uppe och skalrisken är en helt annan än för andra kommuner som driver näringslivsprojekt längre söderut. Satsningarna i den gröna omställningen får mycket annat i landet att blekna, säger Carina Sammeli.
Som sagt, tuff och lite kaxig.
Det som framför allt nu är hennes och kommunens huvudvärk är utbyggnaden av hamnen. Antal fartyg kan komma att öka från dagens 600 till 2 000 per år med tre till fyra gånger så mycket gods mot i dag som ska fraktas. Totalt behövs 15 miljarder till satsningen.
– Vi är redan i kommunkoncernen belånade till 3,6 miljarder. Ska vi ta hela kostnaden skulle våra samlade lån gå upp till 18 miljarder, det är en jävla skillnad.
En del, Malmporten, är ett projekt som pågått i tio år tillsammans med LKAB och Trafikverket. Den ska bli en allmän hamn och när trafiken är i gång kommer pengar att rulla in från hamnavgifterna. Luleå kommun tar en riskpeng, 5 miljarder, för att då den klar.
– Men nu kommer nya krav från tre industrier om leveranser av stål och konstgödsel. Det kräver ytterligare byggnation till en kostnad av 10 miljarder. Och då kommer frågan – ska Luleåborna ta kostnaden för tre, fyra företags affärsidé – det är inte rimligt, säger Carina Sammeli.
Till det kommer kostnader för en ny väg till hamnen. Den nuvarande passerar rakt igenom bostadsområden – bara femtio meter från familjen Sammelis hus – och varken hon eller grannarna vill förstås ha tungt farligt gods utanför knuten.
– Trafikverket anser inte att det är deras ansvar, säger Carina Sammeli
Sedan är det elledningar, bostäder och förskoleplatser. En engelskspråkig skola ska startas – ett krav för att få en del av arbetskraften att flytta till staden. Sammantaget blir det kostnader på 30 miljarder fram till 2030 där den största delen landar i kommunens knä.
Är det då inte läge att bromsa utgifterna något?
– Nej, vi investerar i det vi behöver. För några år sedan sade vi att det skulle investeras 400 miljoner per år och nu ligger vi på 1,1 miljarder per år. Betalningskurvan går snabbt upp på grund av inflationen och tillkommande kostnader. Men vi har en robust ekonomi och kommer att klara det. Infrastruktur lönar sig alltid i längden, det är sällan man har byggt för mycket väg eller va-anläggningar.
Carina Sammeli säger att hon inte ligger vaken på natten oroad över morgondagen. Är det något som bekymrar henne är det Luleå inte kan rekrytera personalen som behövs för att klara av expansionen.
– Industrin löser nog sina behov, men vi ska slåss med andra kommuner för att locka sjukvårdspersonal, lärare, kockar och all annan servicepersonal som behövs. Finns inte allt det på plats kommer folk inte vilja bosätta sig här långsiktigt.
Så vad är ditt budskap till regeringen?
– Vi är ett nationellt intresse och det borde synas i någon form av riskdelning. Tyvärr verkar staten inte ha ett system när en kommun eller region är inne i en positiv kris – staten är bättre på att hjälpa till i negativ kris.
Så det är först när ni hamnar i riktig kris ni kan gå till regeringen?
– Ja, så är det nog.