Frågan om hur man löser segregationen har ställts i årtionden utan att bli besvarad. Sveriges förorter är mer segregerade än någonsin. Men det finns människor som kan sitta på svaret. Socialantropologen Viktoria Walldin är en av dem.
White arkitekter har sitt huvudkontor vid Skanstull i Stockholm. Det stora glaskomplexet inhyser över 200 personer och den stilrena inredningen blandas upp med husmodeller och ritningar. Men alla anställda här är inte arkitekter. Viktoria Walldin, till exempel, är socialantropolog.
– Vi har en bra utsikt, eller hur? Viktoria Walldin växte upp i ett av Stockholms alla miljonprogram. Där och då tänkte hon inte på att hon levde i en segregerad värld. Lika barn lekte bäst och kompisar hittade man genom att gå ut genom dörren. Men omvärlden såg inte på bostadsområdet Malmvägen i Sollentuna på samma sätt. Hennes klasskompisar som inte bodde i området var tveksamma till att hälsa på och ryktet blev knappast bättre när Malmvägen toppade listan över Sveriges värsta getton. Viktoria Walldin upplevde inte själv att hon växte upp i en farlig miljö, men medger att ryktena nog inte var helt ogrundade.
– Helt ofarligt var det så klart inte, men jag tror att stigmat med att växa upp i en stadsdel med dåligt rykte odlade kriminaliteten. Att man lever upp till myten av sig själv, säger hon.
Segregationen har inte blivit bättre sedan Viktoria Walldin växte upp. I stället är den mer utbredd än någonsin. Det beror till stor del på att de flesta bostäder som byggs i dag är till för de med pengar, och på att människor med låga inkomster inte har råd att flytta.
– Jag gör ibland för byggherrars räkning uppföljningsstudier av ombyggda områden. Den första frågan jag brukar ställa till de boende är: ”Vem tror du är din nya granne?” Alla svarar: ”Min gamla granne.” Det är ett samhällsproblem, men det är inte konstigt att det blir så, säger Viktoria Walldin
Många invandrare vill verkligen bo med svenskar, enligt Viktoria Walldin. Med nuvarande bostadspolitik blir det dock svårt. Klyftan har blivit för stor. Men enligt Viktoria Walldin skulle en väg till minskad segregation vara hyressubventioner. 25 procent av alla nybyggnationer bör ha lägenheter med inkomstbaserade hyror, menar hon.
– Den frågan driver jag hela tiden. Hyressubventioner ger mer integrerade områden. Det kommer att ta tid, men det är en lösning på problemet. Dessa typer av insatser benämns populärt som social housing och är mer utbredda utomlands än i Sverige.
Viktoria Walldin säger att det finns exempel från Europa där detta funkar mycket bra.
– I Wien utgår man exempelvis från att social housing ska vara något för de flesta. Även för medelklassen eftersom de vill ha råd att bo stort. Så de har olika nivåer på social housing och har en skatt som används för att subventionera nybyggnation. Det ska inte kosta mer än 6 000-7 000 kronor att hyra 90 kvadratmeter, säger hon och fortsätter: Men hur ska man bygga då, rent arkitektoniskt? Kan man till exempel skapa boenden som passar nyanlända flyktingar på ett sätt som vårt befintliga bestånd inte gör i samma utsträckning?
Enligt Viktoria Walldin handlar det först och främst om att glömma det gamla Folkhemssverige med mamma, pappa och två barn. Det nya Sverige har helt andra familjekonstellationer.
– Den modellen är på utdöende. I dag har vi sammanslagningar av större familjer, varannan vecka-boende, kollektivboende och så vidare. Vi har fått för oss att dagens demokrati inkluderar alla, men så är det inte. Vi har en extrem exkludering för väldigt många människor, inte bara nyanlända utan till och med tredje generationens invandrare, som inte fått en grannskapseffekt som leder till ingångar i samhället. Det här är ett stort problem, och det verkar som att många har skygglapparna på i dag, säger hon.
Kunskapen finns hos politikerna, enligt Viktoria Walldin. Men det gäller att satsa på människor i stället för teknik. Om man gör det kommer integrationen automatiskt.
– Vi ska bygga områden med varierande ekonomier, där 25 procent är öronmärkta för mindre bemedlade eller till unga. Och dom som har svårt att komma in på bostadsmarknaden. Det ska vara en blandstad, och jag tror att jättemånga skulle vara intresserade av att bo på ett sådant sätt.
Viktoria Walldin är en upptagen kvinna och intervjutiden börjar ta slut. Men innan dess måste den uppenbara frågan ställas. Varför blir hon inte politiker?
– Haha, jag blir uppvaktad från olika håll hela tiden. Men jag har svårt att vara politiskt bunden till något. Och om de skulle börja syna mig så har jag för många skelett i garderoben.